BOKSLÄPP. Det är nu eller aldrig för Puddy. Kapitalet har sinat i stadig takt och nu måste han ta till alla medel för att rädda familjeföretaget. Det är där Leif Ström, alias Jack, kommer in i bilden. Hans exklusiva fond, Stream Capital Invest, är ett säkert kort. En framgångssaga. Får Puddy in foten där är framtiden säkrad, för både sig själv och för dottern Amanda. Röda siffror är en spännande samtidsroman som utspelar sig i en välbärgad del av Göteborg. Personer med mer pengar än vett, driver med kortsiktiga och egoistiska handlingar livet mot kollaps. Här nedan publicerar vi ett utdrag ur boken.
Puddy
”… hellre död än fattig”, hörde han Engbratt skrattande säga, men Leif svarade frånvarande medan han tittade på sin mobiltelefon. Trots att Puddy skyndat sig när tennismatchen var slut, hade de tre andra hunnit in i duscharna före honom och varit ute ur omklädningsrummet innan han ens torkat sig.
Matchen måste ha sett märklig ut för en eventuell åskådare: Engbratt och Signelius var som stöpta i formen ”Swedish upper management” – väldefinierade men inte överdrivna gymmuskler, väldefinierad men inte överdriven solariebränna, tennisracket och kläder lämpade för Wimbledon-finalen. De hade slagit svårast möjliga bollar på Puddy, medan de ogärna slagit svåra bollar mot Leif. Efter att ha förlorat de första gamen hade Puddy fått en känsla för Signelius och Engbratts spelstilar. Motspelarna var uppenbarligen väl skolade av professionella tränare, men därför förutsägbara. Så länge han pressade Signelius med flacka bollar på backhand, eller måttade slag mitt i banan, där deras bristande kommunikation förvirrade dem, fick de tillbaka enkla upplägg så att Leif i flera fall bara behövde sätta fram racketen för en dödande boll.
Vid slutställningen 6–4, 6–3 hade Puddy fått ett ”du är faktiskt inte så illa” från Leif som måste ha svidit för motspelarna.
När han kom upp för trappan till restaurangen på tennishallens övervåning, hade de andra redan fått in lunch och Puddy tvekade om han skulle beställa direkt. Han ville komma med i samtalet, men framme vid bordet såg han att Leif ägnade sig åt Finanstourens hemsida på mobilen.
Puddy slappnade av och gick till kassan för att beställa. Det var en lång disk med samma smörgåsar och kakor som kunde köpas på tiotusentals bensinmackar och kaféer. Det vore en affärsidé, tänkte han, en exklusiv country club nära Göteborg. Med snygga servitriser förstås, inte som den finniga tonårskillen i den här kassan. Det var en bra samtalsöppning. Ett ställe bara för eliten – nu trängdes medelklassen på varenda tennisklubb.
”En dagens, tack”, sa han.
”Ska det vara den pestoöverbakade torskryggen med krossad potatis och dillcrème, eller …”
”Torsk, torsk blir bra”, avbröt Puddy och räckte fram sitt kort, samtidigt som han tittade över axeln mot deras bord.
”Det nekades”, sa killen när Puddy dragit kortet. ”Har du inte täckning?” Fan. Måtte de andra inte ha hört.
”Sorry, här.” Puddy räckte fram en skrynklig och något fuktig hundralapp.
”Lunchen kostar 249 kronor.”
Puddy matade fram två hundralappar till med ett ”det är jämnt”, och skyndade mot bordet med de tre andra. De skrattade.
”Jack berättade just att folk vill investera typ tiotusen spänn i SCI”, sa Engbratt och log. Puddy skrattade och sneglade på Leif som fortfarande tittade på sin telefon.
”Så du har investerat? I SCI?” sa Signelius och lyfte ena ögonbrynet mot Puddy.
”Ja, precis. Jag …” Puddy tvekade, han försökte hitta en pondus i orden. Han ville prata om fonden med Leif, men inte inför de andra. Vid varje sidbyte hade han gjort ansatser att ta upp det, men varje gång hade Engbratt eller Signelius trängt sig emellan med någon kommentar om att hedga aluminium i Chile eller skörden i Ukraina.
”Det kändes som en vettig investering”, sa han till slut.
”Jag kikade på Alth-bolagen.” Engbratt tog en bit mat och tuggade omsorgsfullt. ”Jag måste säga att det förvånade mig att du har pengar över till investeringar. Bolagen har visat röda siffror, länge.”
Signelius såg ut att behöva hålla tillbaka ett fniss, men Puddy var tacksam att Leif inte tog notis.
”Jo, alltså det går bra. Allt syns ju inte i bokföringen.”
”Jaså!” Engbratt spärrade upp ögonen, som om Puddy kommit med en affärsekonomisk nyhet.
”Jag menar, vi fick ta en del investeringar, förra året. Men kassaflödet är bra nu, verkligen bra.”
”Jag hoppas du inte gått in med för mycket, Puddy”, sa Leif.
Inga-Lill
Efter joggingturen dröjde hon sig kvar i trädgården. Ingen var hemma – hon hade sett Uber köra i väg med Leif och Eric, och till och med Zane gjorde ärenden.
Ett litet tag ville hon behålla friden i trädgården, inte ens vinet lockade. Hon såg plantskolan, hur hon kom dit på morgonen – kanske lade hon redan på avstånd märke till en detalj. En buske som behövde beskäras, skylten ”Äpplen till barnbarnen” som hamnat snett.
Namnet hade hon tänkt på många gånger, och hon hade fortfarande inte bestämt sig. Mest lutade hon åt något enkelt och beskrivande, som Hovås Handelsträdgård eller Hovås Trädgård. Eller med deras namn – Ströms Blommor och Träd. Eller Ströms Handelsträdgård. Enkelt och klassiskt – om de lyckades skulle det bli ett varumärke för generationer. Ibland hade hon lekt med tanken på ett vitsigt namn, som Plantera i Strömmen! med bilder på växter som kastades ned i en fors. Eller Stream Plant Invest. Kanske skulle Leif tycka det var roligt?
Det enda som attraherade honom med en handelsträdgård var statusen. Han kunde se henne som lyxhustrun med en fin verksamhet, något som gjorde dem kända i Hovås och Göteborg. Det var ett smalt område, saker hon kunde ägna sig åt: Ordna middagar. Följa barnen till match eller träning. Engagera sig i skolan. Ägna sig åt välgörenhet. Möjligen, men det var att töja på gränserna, driva ett företag. Flera andra fruar i trakten hade små boutiquer eller inredningsfirmor, och han kunde berömma dem, till och med säga att Inga-Lill borde vara mer framåt – se hur driftiga andra fruar var.
När hon pratat med Leif om plantskolan höll hon alltid på det tjusiga. Lyx imponerade inte, men exklusivitet, status och pengar hängde samman.
”Jag vet vad överklassen i Hovås vill ha i sina trädgårdar”, var nyckelfrasen.
Han gillade statusen. Hon behövde mening med livet.
Tårna kände på gräset, hon borrade dem djupare. Jorden var fuktig mot huden.
På vintern fick de ha några krukväxter även om hon inte tyckte det hörde till en riktig handelsträdgård – hellre kurser som hon kunde bjuda in föreläsare till. Folk skulle få hjälp att planera sina trädgårdar. De kunde ha särskilda aftnar med kändisar – tänk om hon fick dit Ernst.
Hon såg trädgårdsmagasinen framför sig. ”Inga-Lill har återskapat handelsträdgården.”
”’Vi arbetar med det genuina’, säger Inga-Lill och tittar ut över ett brokigt hav med fruktträd och bärbuskar.”
”’Den svenska trädgårdstraditionen behöver sådana här initiativ’, säger Ernst medan han låter handen löpa längs barken på ett gammalt päronträd.”
Och så bilder och generösa uppslag där hon visade särskilt vackra och sällsynta äppelsorter.
”’Med all respekt för de stora kedjorna, alla växter är underbara, så hittar du inte en ros som Stairwell Perpetual där. Den fanns redan på 1800-talet’, säger Inga-Lill och sluter ögonen när hon insuper rosens doft.”
Var det Stairwell han kallat rosen?
Mannen hon träffat i Brottkärr kunde berätta om Hovås och Särö från förr. Plantskolan skulle bli en brygga från dåtid till nutid, ett band mellan det gamla, genuina, och det nya, exklusiva.
Exklusivitet var nödvändigt för Leifs skull, samtidigt gick inte lyx ihop med det rustika och genuina. Som pyttipanna för åttahundra kronor på en lyxkrog. Kanske kunde de ha projekt där de besökte kolonilotter runt Göteborg – afrikaner var nog duktiga på grönsaksodling. Då kunde Inga-Lill och plantskolan hjälpa med integration. När de hållit på i några år skulle de göra en vacker bok med historik om plantskolan och allt bra de åstadkommit. Hela familjen skulle vara på bild, leende, vid ett kafébord bland bärbuskar och rosor.
”Alla i familjen är entreprenörer och kreativa. Pappa Leif driver förstås den framgångsrika fonden Stream Capital Invest. Dottern Sophie är superentreprenören som startat flera företag. Sonen Eric ett internationellt erkänt namn med utställningar i London och New York.”
Leif skulle se avspänt stolt ut.
***
Puddy
Puddy ryckte till av den argt surrande svarta skivan som berättade att maten var klar. Leifs ord om hans investering hade träffat med yxhugg i ryggen.
”Haha, nejdå. Det blir … det blir kul”, fick Puddy fram och kände hur omodern hans Armani-kostym var, jämfört med Signelius kavaj från Fendi och Engbratts Canali.
”Det blir en tuff period nu”, sa Engbratt, och vände sig mot Leif. ”Hur är prognosen för Q3?”
”Det kommer att tappa i värde förstås”, svarade Leif utan att ta blicken från mobilen. ”Med priset på tenn i Chile och den nya budgeten i Kina, så …”
Signelius och Engbratt nickade, som om det fanns en odiskutabel koppling mellan metallpriser i Sydamerika och värdet på Leifs fond.
”Men det är ingen fara väl? Långsiktigt”, sa Signelius. ”Nej, nej, vi löser det, det går alltid upp”, sa Leif.
”Hur blir det med penningtvätt då?” sa Engbratt och det blev tyst runt bordet. ”Jag menar, det är väl ingen fara?” fortsatte Engbratt själv. ”Eller hur?”
”Självklart inte.” Leif petade en potatis åt sidan. ”Och så har vi mycket mot swappar på ränteförsäkringar, men vi hedgar i flera lager – det är just vad som gör SCI unikt.”
”Än så länge ja”, sa Signelius. ”Det kan bara vara en tidsfråga innan fler tar upp bollen.”
”No prize for being first. Sant.” Leif suckade. ”Det geniala med derivat i flera led kommer förstås att kopieras.”
”Haha, du borde få Nobelpriset för det”, sa Engbratt.
Leif snörvlade – Puddy kunde inte tolka om det betydde medhåll eller förakt mot klumpigt smicker.
”Du kom verkligen in dåligt”, sa Leif utan att titta på Puddy. ”Riktigt dålig tajming faktiskt. Du missade en lång uppgång och kommer precis in i en svacka.” Puddy försökte skratta, men munnen var torr och ljuden som kom ut lät mer som en hulkning. ”Jo, livet blir roligare när man är skicklig på tajming”, sa Leif, och både Signelius och Engbratt skrattade medan de tittade på Puddy.
”Jag. Det betyder …”, försökte han. ”Pengarna jag satte in.” ”Pengarna som kommer in just nu tappar mycket. Det är förstås samma för alla. Det är ett antal personer som för över månatligen, och de summorna är nästan utraderade. Det är klart att det är lite olyckligt för dig, som kom in med grundinvesteringen just nu.”
”När ser du en vändning uppåt?” sa Engbratt.
”Det kommer att gå upp förstås. Vi har byggt in det, multi-tier-investment, som garanterar att vi alltid går på plus. I längden.”
”Förstås”, sa Signelius.
”Så det är inte så farligt? Det kommer att gå upp?” Puddy försökte slappna av greppet om besticken.
”Självklart. För fonden som helhet, pengar som suttit inne längre är bättre skyddade. Men du hamnar i princip på noll.” Leif sköt tallriken ifrån sig, han hade lämnat två potatisar. ”Man måste vara noga med vad man äter, det krävs disciplin för att inte gå upp i vikt.” Automatiskt sköt Signelius och Engbratt bort sina tallrikar. Bägge hade ätit kött och grönsaker, men hade med precision undvikit sås och potatis. Puddy stirrade på sin tomma tallrik, utan att kunna påminna sig att han ens hämtat maten.
”Men så är det. Det är inte för allmänheten, ibland blir det en smäll på några miljoner.”
Vagt, nästan suddigt, såg Puddy att Signelius och Engbratt nickade.
”Haha, man skulle ju egentligen släppa in lite folk, lite vem som helst”, sa Engbratt. ”I såna fonder menar jag. Så kunde folk lära sig att det inte är så jävla lätt att tjäna pengar.”
”Amen precis. Bring in lite Svenssons”, sa Signelius. ”Låt dem förlora sina pengar, så har de mer att klaga på när de glor på Hollywoodfruar.”
Men Leif hade tappat intresset och satt igen med sin mobil och tittade på Finanstourens hemsida. Engbratt sträckte sig lite, som för att se över kanten på Leifs mobil.
”Hur är ställningen?”
Leif skakade på huvudet till svar.
”Jag skulle aldrig spelat med den där killen, Johan eller vad han hette. Jag såg det, egentligen, att han saknade spelsinne, men han bedyrade att han var duktig. Ni kan ju utvecklas”, fortsatte Leif och lade ifrån sig telefonen. Han pekade vagt i riktning mellan Signelius och Engbratt, som satt tysta. ”Du behöver jobba på din backhand.” Fingret var riktat mot Signelius. ”Och dina slicar är svaga.” Fingret gick vidare mot Engbratt och han skakade samtidigt på huvudet. ”Eller vad säger du, Puddy?”
Puddy lyckades bara nicka.
”En kaffe på det grabbar?” Leif viftade mot killen i kassan som på ett ögonblick var framme hos dem. ”Kaffe. Och kaka.”
”Vi har Daimtårta och Delicato-bollar. Några kanelbullar.”
”Daimtårta, visst.”
”Grädde på den?”
Leif nickade. Signelius och Engbratt såg illamående ut, men nickade att även de önskade Daimtårta med pumpgrädde.
***
David Armini (född 1973) är uppväxt på Gotland och i Tanzania, har fem barn och bor i västra Göteborg. Han har arbetat som entreprenör och startat och drivit flera företag. Sedan tonåren har han alltid skrivit och berättat historier: romaner, noveller, berättelser för barnen, artiklar om fåglar samt matteböcker för universitet och högskola. Läs mer om David Armini på hemsidan där även länkar till publicerade artiklar, uppläsningar och kortare videor om Röda siffror och skrivande återfinns. På enklarematte.se återfinns Davids matteböcker.
