Efterklang är boken om tonsättaren Torbjörn Iwan Lundquist och hans liv levt i nära relation med och genom musiken, skriven av Elisabeth G Wärnfeldt. Nedan följer en introduktion till boken samt ett kapitel.
Introduktion till Efterklang
Författarpresentation
Elisabeth G Wärnfeldt, född 1956, är författare och röstcoach. Hon var tidigare verksam som operasångare. Hon har bland annat tilldelats Birgit Nilsson-stipendiet 1986, Bayreuthstipendiet och österrikiska statens kultur-stipendium. Hon har skrivit sin pro graduavhandling om maestro Leif Segerstam vid Åbo akademi och ett flertal libretton tonsatta av bland annat Leif Segerstam, Kai Nieminen och Leif Jordansson. Hennes första diktsamling RED kom ut 2012 på förlag Letter P i Wien. Elisabeth skrev sin C1-uppsats i musikvetenskap om Torbjörn Iwan Lundquist vid Stockholms universitet och Torbjörn kom att skriva flera vokala verk för henne.
Att lyssna på musik är ett lika personligt möte med tonerna som med orden när man läser en bok. Det är storytelling bortom orden där musiken når det djupt mänskliga inom oss. Torbjörn komponerade i relation till sin omvärld. Ett liv tonvalt – från uppväxt på fattigsöder till symfoniker. Han är fortfarande den enda tonsättare som skrivit en miljösymfoni, och när Olof Palme blev skjuten påbörjade han Symfoni nr 7, for humanity. Han skrev gränsöverskridande – från visor och jazz till film och opera.
Boken om tonsättaren Torbjörn Iwan Lundquist är skriven i tre delar. Avsikten med boken in i framtiden är att sammanställa en komplett verkförteckning i pappersformat och sätta hans tonkonst i en kulturell och social kontext. Torbjörns musik är en del av ett kulturarv som vi behöver få kontakt med för att förstå 1900-talets tonkonst, vår samtid och vems axlar vi står på. Boken riktar sig till var och en som blir nyfiken på att gå på konsert och vill få inspiration och verktyg till inlyssnandet.
Elisabeth G Wärnfeldt
Hållplats Igelboda
… ”in tune” i en underbar och tonrik samklang
Jag steg av tåget mot Solsidan. Torbjörn kom emot mig med slängig gång i nystruken ljusblå bomullsskjorta, bruna manchesterbyxor och foträta mockaskor, vinkande igenkännande.
Jag slöt upp vid hans sida och samtalet tog vid utan egentlig början eller slut. Vi passerade en stor hängbjörk där koltrasten starkt och härligt sjöng början på studentsången och vi brast i skratt en alldeles vardaglig förmiddag en solig dag i maj.
Vi kom osökt in på Gustav Mahlers symfonier och hur han gick längs Ringstraße i Wien, andades in lindarnas söta doft vid blomning och hur tankarna överröstades av fåglarnas kärlekskranka skönsång som sökte sig in i hans komponerande. Inte som i Beethovens Pastoralsymfoni utan en symfoni måste vara som världen, menade Mahler, och omfamna allt. Naturen är både död och förintelse men också kärlek och glädje.
Vi lät tankarna associera vidare. För i Olivier Messiaens Chants d’oiseaux flyttar fåglarnas sång rakt in och tecknar stämmorna över partitursidorna.
Naturens magi. Om du lägger samman ljudupptagningar från fåglars sång från alla världens skogar finner du att de sjunger i samma ”tonart”, en underbar, tonrik global samklang.
Vi hade nått fram till Frejvägen och gick upp till Torbjörns tonsättarverkstad. Rummet upptogs nästan helt av en stor Bechsteinflygel. Bakom den fanns ett stort arbetsbord med en svängstol så att arbetsplatsen kunde rotera mellan klaviaturen och notbladen och en blick över parken. Väggarna var klädda med bokhyllor till brädden fyllda med partitur och skisser, litteratur, inspelningar och filmer. Allt det som rymdes inom den rika tonproduktion som var Torbjörns. En dagbädd med plats att sitta på med ett tyg som han liknade vid en mogen veteåker. På flygeln ett uppslaget gult häfte som ögat tog fäste vid …
Någon vecka senare ville Torbjörn visa mig sitt Ekerö där slån blommade. Bilen tog oss över broar och in i tunnlar. Färjan förde oss över till Adelsö och så svängde vi av till vänster mot kyrkan. Gullvivor och sippor, allt hade vaknat upp och blommade samtidigt och sent.
Vi tände ljus inne i den medeltida kyrkan. Votivskeppet som hängde bredvid koret berättade i ett ögonblick mer om församlingen och dess historia än utdragna berättelser i de häften som låg till försäljning.
Vi skulle gå igenom mina anteckningar och Torbjörn påpekade att prickarna över mina ”i” stod lite varstans där de inte hade något att göra …
Jag var generad och lite rädd för att inte kunna ta uppgiften i hamn, men samtalet förde oss upp bland de gamla fornlämningarna. Vi vandrade och jag lyssnade. Vildrosor och lämningar och sprakande berättelser om tonval och kompositionstekniska strukturer.
Jag hade tagit med kaffekorg med nybakad mormorskaka. Vi slog oss ned på stenbumlingarna och jag skulle precis andas ut när jag upptäckte en grop fylld med huggormar. Torbjörn viftade bort min vita rädsla och talade om att de är mera rädda för oss än vi för dem. Med bara fötter i så kallade Jesussandaler, en kort jeanskjol och vit brodyrblus kände jag mig oklädd inför mötet med så många av dem som slingrade omkring på ett alldeles för nära avstånd.
Hjärnan var vid kokpunkten vid sidan om Torbjörns intensiva genomgång av allt från Beethovens Ödessymfoni och sonatformens utveckling och sönderfall till den symfoniska formens vidareutveckling, och jag var fullt sysselsatt med att anteckna.
Torbjörn tog plötsligt fram fickpartitur ur kavajfickan, dyrgripar med Sibelius Symfoni nr 2 och Symfoni nr 6. Han slog upp dem och vi sjöng temata. Samtalet gick över i hur Sibelius vidareutvecklat det symfoniska formatet och hur besläktad Torbjörn kände sig med Sibelius Symfoni nr 7. En symfoni som var en uppgörelse med allt det som hört till den traditionella symfoniska formen men som samtidigt erbjöd en omdefiniering, en utmaning som Torbjörn, och musikvärlden, tog sig an med stor och kraftfull uppfinningsrikedom. En ny era hade inletts.
Jag försökte andas lugnt och stilla min livlighet inför ormarna som närmade sig och tänkte samtidigt ”en får inte vara rädd!” I-prickarna fann sällan sin bokstav den eftermiddagen med alla slingrande oinbjudna gäster runt våra fötter, men koncentratet av det jag då lärde mig har följt mig genom ett helt sångarliv. Somligt jag lärde mig var lite busigt, för det går att skrämma en och annan maestro med att sorglöst gå och vissla på temata ur utvalda symfonier som om de hör i syne. Det var min hyllning till Torbjörn, och det arbete vi dedikerade till tonkonsten.
Mitt samarbete med Torbjörn tonsättaren hade tagit sin början och mina anteckningar var efter ett par möten redan mer omfattande än mina musikvetenskapliga studier sammantaget. Kollisionen mellan teori och praktik var massiv och avgörande både för vårt gemensamma samarbete och för min framtid.
Redan under vårt första möte fanns där en betydelsefull ingång in i min framtid. Mitt framför mina ögon låg där ett gult häfte med en dikt uppslagen. Orden ur Rainer Maria Rilkes Liebeslied (Kärlekssång) etsade sig fast inom mig. Jag kom att återvända till bilden inom mig av det uppslagna gula häftet. Ord som berättade inte bara om en av Rilkes främsta dikter, utan också om nyckeln till en kompositionsform som förenade orden med tonerna i en symbios. En symbiotisk förening mellan dess innehållsmässiga djup och en förståelse av livet självt.
Författarpresentation
Elisabeth G Wärnfeldt, född 1956, är författare och röstcoach. Hon var tidigare verksam som operasångare. Hon har bland annat tilldelats Birgit Nilsson-stipendiet 1986, Bayreuthstipendiet och österrikiska statens kultur-stipendium. Hon har skrivit sin pro graduavhandling om maestro Leif Segerstam vid Åbo akademi och ett flertal libretton tonsatta av bland annat Leif Segerstam, Kai Nieminen och Leif Jordansson. Hennes första diktsamling RED kom ut 2012 på förlag Letter P i Wien. Elisabeth skrev sin C1-uppsats i musikvetenskap om Torbjörn Iwan Lundquist vid Stockholms universitet och Torbjörn kom att skriva flera vokala verk för henne.
info@opulens.se
