BOKSLÄPP. Från att i början ha varit mer tveksam känner Christina hur hon mer och mer dras till den mörkhårige Magnus. Men när Christina märker att Magnus långsamt drar sig undan börjar hon desperat kämpa för att få honom att stanna kvar. Christina dras mot ett mörkt öde där både kärlek och trygghet sätts på prov. Andrea Kontros debuterade 2013 med romanen ”Förlorad vid Medelhavet” och kom ifjol ut med”Vilda nätter heta dagar”. Nu kommer hennes senaste spänningsroman ”Den förra sommaren”, med huvudpersonen Alexandra, ut på Visto förlag. Nedan publicerar vi ett kapitel.
Intro till kapitel 55
Efter några månaders stormig förälskelse märker Christina till sin fasa att den charmiga, mörkhåriga Magnus mer och mer håller på att dra sig undan henne. Christina både vill och vill inte träffa Magnus, men han lyckas till slut övertala henne att besöka honom över en helg i december. Christinas mörka tankar tycks vara en klärvoajans om hennes hemska öde…
Utdrag ur Kap 55
Dagarna går och jag är inte mig själv. Det är något som inte stämmer. Men jag vet inte vad.
Allting väller upp i mig. Hela mitt förflutna flyter upp till ytan. Jag ville förändra mitt liv så att det skulle bli bra. Jag ville finna lyckan. Men istället har jag förlorat allt.
Jag lämnar ett snötäckt Stockholm, där jag tillbringat några dagar, med sikte mot dig, Magnus, tidig söndag eftermiddag i december. Trafiken är tät och stressad. Vissa fordon framför mig krypkör medan andra gasar på så snömodden yr.
Jag vet inte varför jag vill träffa dig. En del av mig säger emot. Jag vill inte. Jag vill bara fly. Men samtidigt längtar jag så mycket efter dig. Trots att du knappt har brytt dig om mig den sista tiden, längtar jag så mycket efter att vara nära dig igen.
Jag håller hårdare i ratten och tittar koncentrerat på vägbanan. Eftermiddagens frusna dis mörknar runtom mig medan jag rusar mot mitt öde.
Mitt ben har stelnat på gaspedalen, nästan domnat bort. Vägen mörknar i det tidiga kvällsljuset. Tiden segar sig fram. Tankarna är sorgsna. Varför lovade jag dig att jag skulle komma? Varför behöll jag inte min kloka plan och tackade nej till dig? Vad vill du mig egentligen? Olustkänslan i mig vill inte avta. Sommarens händelser återkommer…
Sorgen i mig tilltar och jag greppar hårdare om ratten. Jag ser vägskylten, blinkar, saktar av och svänger av på den mindre vägen. Det är inte långt kvar till dig. Men varför är jag inte glad nu när jag äntligen ska träffa dig? Det är som om nålar sticker i mitt hjärta. Händerna känns svettiga och kalla trots att jag har full värme på i bilen.
Plötsligt ser jag den där mulliga kvinnan framför mig i kassakön i affären. Som en pösig munk sväller hon i den åtsittande trikåklänningen. Men det är ansiktsuttrycket som är det värsta. Jag håller andan och sväljer. Hon är äcklad när hon ser dig. Och du vill inte titta på henne, du vänder dig bort. Hon vet något om dig, något som du vill dölja. Och hon tycker att jag också är motbjudande, fast hon inte känner mig. Bara för att jag är med dig.
Jag sitter bakom ratten och känner mig halvdöd. Minnena har fört sorgen tillbaka. Jag känner mig plågad. Tinningarna bultar av förfäran.
Vad är det med dig som jag inte kan greppa? Det där tysta, outsagda som aldrig kommer fram. Som jag tyckte var charmigt i början och som jag var nyfiken på men som mer och mer skrämmer mig. Vad har du att dölja? En mörk hemlighet som ingen får rå om. Bara du. Det är den du sitter och ruvar på. Det är den som gör dig så förtegen.
Andrea Kontros
