BOKSLÄPP. Det är en varm sommar i Nackareservatet, söder om Stockholm. Det är något sjukt i lägenheterna i det nybyggda kvarteret, och sjukskrivningar och VAB-dagar skjuter i höjden. En tioårig autistisk flicka blir dessutom så när innebränd efter en anlagd brand i ett av husen. Strax senare hittar några dykare en död kvinna i Söderbysjön, dumpad i vattnet med hjälp av en rostig kätting av järn. Hon ligger i en presenning med illa tilltygat ansikte, onaturligt vriden, som om hennes ben och leder inte existerar. Det är ondskan som presenterar sig, det nakna våldet. Men inte det oplanerade.
Nackapolisen påbörjar en utredning. Vem är den döda kvinnan i presenningen? Och finns det något samband mellan henne och branden? Spåren leder så småningom in i den smutsiga och växande byggindustrin, och det är från oväntat håll som polisen får hjälp att avslöja förövarna.
Kapitel 39
Staffe Aourell är uppväxt och rotad i söderort och har under hela sitt liv bott intill det vackra Nackareservatet, där hans första roman också utspelar sig. Hans yrkesbakgrund är inom skola och vård, med olika uppdrag inom socialtjänsten och kommunens socialpsykiatri. Men när han idag arbetar, gör han det mest med skrivandet i fokus. Sedan många år har han haft en längtan efter att skriva på heltid, något som han nu är i färd med att realisera. Betongfeber tar sin utgångspunkt i egna erfarenheter. Staffe bodde med sin familj i bostadsområdet Dalen under några år i slutet på 80-talet, där han lärde känna en av bokens huvudpersoner, Lennart Ohring. Händelserna under den tiden utgör bakgrund till den här berättelsen, men den ska i första hand läsas som en spänningsroman där tankar, personer och handling i huvudsak är resultat av Staffes egen fantasi.
Han accepterade jobbet utan att tveka. Det var alltför bra betalt för att han skulle säga nej. Visserligen kände han bara indirekt mannen som gett honom uppdraget. Men han litade på sina kontakter. Att den senaste betalningen dröjt skulle inte spela nån roll. Inte just nu. Dessutom triggade det honom lite extra när han inte hade alla korten på bordet, när han inte omedelbart kunde se hur allt hängde ihop.
Ända sen han var liten pojke har han dragits till det okända, det oförutsägbara. Det farliga. Han njuter av att vara tvungen att domptera demonerna inom sig. Att utmana, att ta risker. Och hittills har han lyckats bra, även om det vid några tillfällen varit mer än nära att han avslöjats.
Under åren i Sverige har han tack vare sina extrajobb kunnat skaffa sig vanor som kostar pengar. Stora pengar. Som han definitivt inte kunnat få ihop på bara sitt restaurangjobb. Trots att han jobbade nästan jämt.
Han känner bara sin uppdragsgivare som ”chefen”, inget annat. Nu står han i köksfönstret i Bagarmossen och tittar ner mot gatan.
Den överenskomna tiden är nu, men ännu ingen grön lastbil. Efter bastun gjorde han som vanligt sina övningar för att höften inte skulle krångla. Och eftersom han själv inte behöver köra, har han unnat sig två Elefantöl som han i lugn och ro låtit rinna ner. Halvliggande i sin egen jacuzzi.
Just när han får tanken att ringa sin kontakt för att höra om allt är okej, ser han lastbilen komma in på parkeringen utanför. Han gör ett tecken genom fönstret till mannen vid ratten. Sen tar han en sista titt i spegeln ute i hallen. Den tunna, slimmade masken av hudfärgat gummi hjälper honom att känna sig lika triggad som alltid när en ny uppgift väntar. Efter att ha hämtat väskan med de nödvändiga verktygen i garderoben kliver han ut och låser igen dörren efter sig.
På väg nerför trappan känner han sig nöjd. Det han nyss såg i spegeln gjorde honom både euforisk och lugn. Samtidigt.
Den korta resan företas nästan utan att ett ord blir sagt. Trots att de är tre stycken i lastbilens framsäte. Chauffören har tagit med sig sin son, och det enda som hörs är grabbens frågor om att få bada.
Efter en knapp kvart är man framme vid det stora grustaget i utkanten av Älta, den första anhalten. T.R. Bilåtervinning står det på en skylt vid infarten. Lastbilen stannar utanför en grå plåtbarack, och männen kliver ur och ser sig omkring. Det har börjat duggregna, men det är inget som stör. Det är värre med färgerna. Eller bristen på färger. Överallt grått.
Himlen, regnet, plåtskjulen och grushögarna.
Han är känslig för grått, vill hellre ha en sol från en klarblå himmel. Som från sin barndom i norra Spanien.
Inte en människa så långt ögat når. Vem vill ge sig ut och leta efter en fördelardosa när allt bara är grått, grått, grått?
– Hon är där inne, mår nog inte så djävla bra, säger han som är chauffören. Hon har legat där i två timmar snart. Sen gapar han ilsket åt sin grabb att ha dörren stängd till lastbilen.
Varför i helvete tog han med sig lillkillen? Det är ju inte precis nån barnlek vi ska utföra, tänker han.
Två trappsteg upp. En blytung regel med hänglås. En plywoodskiva för det enda fönstret. Den gråblanka porten tjuter som en vinkelslip när den går upp. En blandning av mögel och tjära sticker i deras näsor när de kliver in i det mörka utrymmet.
Han som kört trycker på strömbrytaren, och ljuset från två lysrör i taket knastrar försiktigt igång. På den ena av två britsar ligger en kvinna. Hon ligger på rygg med en skinnjacka över underlivet. Det enda hon fått behålla i övrigt är sina skor. Under sig har hon en ljusblå, dubbelvikt galonpresenning. Grå silvertejp döljer det mesta av hennes ansikte, förutom ögonen. De stirrar livlösa upp i det vita ljuset.
– Så gott som död. Det här gör vi mest för att förvilla, utifall att. Sen går han ut genom dörren, stannar till och säger:
– Jag går bort till grabben, han verkar lite orolig. Du fixar resten själv.
I väskan finns en engångsspruta, en ovanligt kraftig kanyl och en plastburk med flytande innehåll.
– Du ska utföra ditt jobb, inget annat, mumlar han för sig själv. Som för att besvärja sitt smutsiga hantverk. Sen fyller han kanylen till hälften, drar undan en flik av silvertejpen och trycker in sprutan i kvinnans spända halskött. Så tömmer han sakta innehållet.
När han är klar stoppar han tillbaka verktygen i väskan och tar istället fram ett par trädgårdshandskar av märket Solgården. När han dragit dem på sig greppar han beslutsamt om den livlösa kvinnans hals, vrider den runt, runt. Åt båda håll. Som man vrider ur en skurtrasa. Ljudet påminner om en nöt som knäpps på julbordet.
När han vänder sig om möter han chaufförens blick från det översta trappsteget utanför den halvöppna skjuldörren. Från hans ena hand dinglar en tjock, rostig kätting.
– Svetsen, säger han.
De båda männen agerar som om de vet exakt. Det behövs inte mycket snack. Ett professionellt hantverk ska utföras av två erfarna och lojala fackmän. De är bara ”implementerare av ett dekret”. Det är så det kallas i finare kretsar. ”Chefen.” Det är han som tänkt, bestämt och beställt. När, hur och vart.
När kvinnan, eller det som ännu existerar av henne, packats in i den blå presenningen och fått den kraftiga kättingen som extra omslag, tar han fram svetsaggregatet och ansluter i vägguttaget under britsen. En gulgrön låga tjuter igång. Elden lyser upp det unkna utrymmet till ett djävulskt solarium, en nutida gaskammare. Omsorgsfullt svetsar han ihop de två ändarna på kättingen.
– Klart för sjösättning, mumlar han och tar av sig ansiktsskyddet. Svetten pärlar nedför hans panna.
– Sju millimeters järn, det ska väl fan hålla ett tag.
Samma väg tillbaka. Förbi Stensö centrum, Flatenbadet och kolonistugorna vid Orhem. Skarpnäcksfältet till höger. Den gröna lastbilen har inte bråttom. Det grå har nu fått sällskap av det blöta, och lillkillen pratar inte längre om att han vill bada. Istället är det påsen med godis som lockar. Ahlgrens bilar.
Nu förbi nästa koloniområde, strax före Pungpinan. Nya hus växer på bredden på båda sidor av vägen. Ständigt detta byggande, ständigt denna svällande storstad.
Framme vid Bagarmossens djursjukhus tar man in på en liten grusväg som leder in i Nackareservatet. Golfbana står det på en skylt. Höstens envisa regnande har skapat större och mindre gropar i vägen och lastbilen kränger som ett skepp i busväder.
Den lilla parkeringsplatsen i skogen ligger öde, så när som på en gråvit husvagn. Den ser övergiven ut, liknar en stor nallebjörn som redan lagt sig bekvämt i ide inför vintern.
– Vi får dra henne på pirran, det är en bit ner till sjön. Vi går genom skogen, det är närmaste vägen till bergskanten, där vi lätt kan tippa ner henne i vattnet. Sen sköter naturen resten.
Bakdörren till lastbilen smäller igen med en duns.
– Det blir inget bad i regnet, Nicke, du får inte bli förkyld nu. Du får tugga på bilarna istället medan du väntar. Vi är snart tillbaka.
Den stolta tallskogen hukar under vattendropparna. Som blir både fler och större. Och snabbare. Kanske himlen inte vill att det ska ske, det som nu håller på att ske. Men det har ju redan skett, nu ska det bara fullbordas. Det onda har ännu en gång dragit det längsta strået, nu ska det drivas ner till sin yttersta spets, gömmas undan i det mörka, ensamma vattnet. Gömmas för världen omkring.
Det är så det är tänkt. Det är så någon eller några har tänkt. Den planerade ondskan har alltid sina osynliga regissörer.
***
Staffe är uppväxt och rotad i söderort och har under hela sitt liv bott intill det vackra Nackareservatet, där hans första roman också utspelar sig. Hans yrkesbakgrund är inom skola och vård, med olika uppdrag inom socialtjänsten och kommunens socialpsykiatri. Men när han idag arbetar, gör han det mest med skrivandet i fokus. Sedan många år har han haft en längtan efter att skriva på heltid, något som han nu är i färd med att realisera. Betongfeber tar sin utgångspunkt i egna erfarenheter. Staffe bodde med sin familj i bostadsområdet Dalen under några år i slutet på 80-talet, där han lärde känna en av bokens huvudpersoner, Lennart Ohring. Händelserna under den tiden utgör bakgrund till den här berättelsen, men den ska i första hand läsas som en spänningsroman där tankar, personer och handling i huvudsak är resultat av Staffes egen fantasi.
