BOKSLÄPP. Svante Morgan är författare och illustratör. Han har tidigare skrivit boken Vilt- och landskapsvård och även illustrerat och skrivit artiklar till tidningen Jaktmarker och Fiskevatten. Nu romandebuterar han med Stammen, om stenåldersynglingen Ogg. Ann-Charlotte Sandelin ringde upp Svante för ett samtal hans starka fascination för både naturen och för naturnära människors liv.
Hur var det förr i tiden? Alltså för riktigt länge sedan?
Svante Morgan har funderat en hel del på svaret. Det började med en tung vit kalksten som han hittat på stranden och tagit hem en dag i början av 2000-talet. Det var som att dess mörka urgröpningar sökte hans blick, år efter år. Till den dag han tog fram en yxa.
– Jag slog till stenen i ett hörn med yxnacken och fann att den var mörk inuti.
Kalkstenen var bara ett skal. Det gömde en tung klump av flinta, stenålderns kanske viktigaste verktygsmaterial.
I Svante Morgans stenåldersroman Stammen följer läsaren den unge Ogg och hans närmaste genom ett år fyllt av årstidernas vardagsgöromål men också av dramatik på liv och död.
Hur har författaren gått tillväga? Vad är fakta, möjlig fakta och vad är fantasi? Jag ringer upp författaren en onsdag i mars för att få svar på mina frågor. Det blir ett samtal om hans starka fascination för både naturen och för naturnära människors liv.
Det var just när han skurit sig blodig på en vass skärva som naturkunnige författaren och illustratören Svante Morgan tog steget över till det skönlitterära. Han var till slut framme vid att använda sina samlade erfarenheter från liv, studier och resor, därtill våga lägga till ett stort mått fantasi för att levandegöra stenålderns folk som levde i det vi nu kallar Sverige för kanske 6 000 år sedan.
Visst hade Svante Morgan i ungdomen läst äventyrsromaner av Jack London, James Oliver Curwood, Wilbur Smith och svenskamerikanen Harry Macfie, som varit pälsjägare och guldgrävare i Alaska. Läst och drömt – böckerna står fortfarande i hans bokhylla.
När det var dags att välja yrkesbana startade han eget företag inom trädgård, intresset för natur och växter fick han av sin pappa. En tidigare utbildning till kartritare var till god hjälp när anläggningsplaner skulle läggas upp.
Det blev mycket utevistelse, både praktik och teori. Med decennierna växte kunskaperna om växter och hur de samverkade med omgivningen, med djur och natur. Så gedigna att han tog ledigt – ”jag frågade min fru om hon ville försörja mig ett år” – för att skriva en bok om hur rätt växtlighet kunde ge en starkare viltstam.
– Jag är jägare men är mer intresserad av viltvården än själva jakten, erkänner han.
Vilt- och landskapsvård kom ut 1991, naturligtvis hade den begåvade kartritaren tecknat illustrationerna med egen penna. Boken, som presenterade ny kunskap, visades i teves naturprogram och fick direkt stort genomslag i både jägarkretsar och hos den naturintresserade allmänheten.
En dag tog han fram en yxa.
Svante Morgan växlade spår. Han lämnade det hårda slitet i trädgårdsbranschen och blev en uppskattad föreläsare, hos föreningar och utbildningar, som kunde berätta att om älgar och rådjur får god vide att äta så minskar skadorna på andra trädplantor. Det blev ytterligare några decenniers arbete, nu som föreläsare, skribent och illustratör, inte minst för jägartidskrifter.
Men hur kommer stenåldern in i sammanhanget? Jo, för drygt femton år sedan fick Svante Morgan syn på en stor, vit sten på stranden i Göteborgs skärgård.
– Den var vit, med lustiga hål och kratrar. Jag kunde inte låta bli att ta hem den.
Åren gick. Den stora vita kalkstenen låg där i sitt hörn och tittade på honom med sina djupa gropar, nästan som ögonhålor. En dag tog han fram en yxa.
– Jag slog till stenen i ett hörn med yxnacken och fann att den var mörk inuti.
Det var inte kalksten, det var flinta, den märkliga stensort som är både mjuk och hård. Han skar sig på en av de vassa skärvorna som lösgjorts av slaget. Tanken öppnades – vad kunde flintan ha använts till om någon hittat stenen för länge sedan.
– Då satte jag mig ner och skrev boken.
– Jag kanske har förkovrat mig efter 25 års skrivande, säger Svante Morgan blygsamt om sin första skönlitterära roman, som i dagarna ges ut på bokförlaget Ekström & Garay.
Tiden är stenåldern efter att inlandsisen dragit sig bort, för kanske mer än 6 000 år sedan. Människorna har lämnat sitt nomadiska liv och slagit sig ner på en boplats sedan flera generationer. De är fortfarande jägare och samlare, ännu har de inte börjat odla marken. Hundar är de enda husdjuren, inga kor, getter eller hästar.
Stammens jakt- och bomarker har författaren inte vågat bestämma rent geografiskt även om de lånar drag från det västgötska-bohuslänska landskapet där författaren bor nästan mittemellan Vänerns sydspets och Göteborg.
– Jag har lagt till lite höga berg, Hunneberg räcker inte till, säger Svante Morgan.
Merparten av kapitlen inleds med en blyertsteckning, gärna på olika grova papper som ger liv och struktur åt den nära bilden. Stammens schaman sitter modell med sin trumma, en sårad uroxe springer över snön, en koltrast sjunger i lövverket.
Levande är berguvens blick, varje fjäderdun syns skarpt tecknat. Bubo bubo är berguvens latinska namn, ”Bauba” säger folket om stammens skyddsande.
Men den avbildade berguven var faktiskt död. Den hade slagit en ung duvhök och Svante Morgan tror att den var på väg till sitt bo med bytet när den mellanlandat på en elstolpe och kommit mitt emellan två strömkablar. Han plockade upp den fallna fågeln från marken och såg brännmärket i pannan. För övrigt var den oskadd. Teckningen ger den liv i döden.
Ogg är 17 år, en ung och redan skicklig jägare. Under året läsaren följer honom och hans familj och vänner händer en hel del, jakt och arbete följer årstidernas rytm. Något av det första som händer under vintern är en vargflock som anfaller jägarna, inte minns de att sådant hänt förr. Lyckligare är den vårdag när Ogg förenas med Saymi i en ritual ledd av stammens shaman och de flyttar in i den hydda den unge jägaren byggt. Saymi blir den första kvinnan som skjuter med pilbåge, något som avslöjas under stammarnas sommarmöte. Har hon gått för långt?
Att skriva om tillvaron för jägare och samlare för många tusen år sedan är inte helt självklart. Jag frågar om en speciell scen, när fienden Soma snabbt slaktar en hjort och erbjuder det styckade djuret till de jägare som sårat den och nu söker efter den.
Svante Morgans svar att han några gånger sett samiska vänner slakta en nydödad ren – en snitt upp genom buken med vass kniv, snabbt flå skinnet av djuret och varsamt lyfta ut inälvor och sedan stycka köttet. Allt nogsamt tillvarataget och prydligt upplagt.
– De gör det mesta med tummarna, säger han imponerat om slaktscenen som han lånat och bearbetat till sina egna. Och fortsätter: När Soma gör det går det undan, han måste närma sig de där människorna på ett sätt så att han inte blir dödad själv.
Jag har med invandring, vargfrågan och stenåldersmetoo.
Just det här att bearbeta och inte bara kopiera rakt av är viktigt. Författaren kanske inte kan slakta ett djur så snabbt som en erfaren renskötare men han har experimenterat under skrivandets gång, något jag jämför med experimentell arkeologi. Som när han tillverkade en släpa, en liten släde för stenåldersmänniskorna att dra. Förebilden var en toboggan, en hundsläde, och författaren valde inte bara att ändra modell utan även att använda andra material som han tänker fanns till hands då.
– Jag har experimenterat och byggt lite, gjort grund till väggar och har jobbat lite med vass. På så sätt har jag kommit fram till hur hyddorna kan ha byggts under stenåldern.
Men romanen är mer än en stenåldersidyll och beskrivningar av arbetsmoment och konsten att göra verktyg, vapen och kanoter. Främlingar kommer till trakten, människor med annat utseende och konstigt språk.
– Jag tänker att det var liknande frågor under stenåldern som det är i dag. Jag har med invandring, vargfrågan och stenåldersmetoo.
Och hur är det med kvinnor och jämlikhet? Varför bär en främling, från en stam som ger ett socialt hårt intryck, med sig en liten kvinnofigur i sin skinnpåse? Svante Morgan, som i sin illustration tecknat figuren tillsammans med en liten ceremonikniv och en sten, blir inte svaret skyldig; det är ingen modergudinna, som jag tolkar antyder ett matriarkalt samhälle, utan en kvinnostatyett.
– När jag var i Tanzania och vi fick besöka en massajstam visade hövdingen en liten kvinnofigur, och förklarade att det var hans mamma. Men själva samhället var strängt patriarkaliskt.
Den vita stenen som startade alltihop finns också med som illustration, med knöggligheter och det avslagna stycket.
– Jag tittar ofta på flintstycket som vilar på mitt arbetsbord. Skärvorna berättar om vardagsgöromål, om fiske och jakt. Stammen är min berättelse om de första nordborna.
Romanen avslutas med en cliffhanger. Svante Morgan skriver redan på nästa del.
info@opulens.se
