“Skrivandet är som en stickning att vila i”

Författarnamn: P-C Wike

Ålder: 58 år

Bor: Täby, Stockholm

Födelseort: Täby, Stockholm

Familj: Lever med sin man och deras katt, har tre vuxna barn och ett barnbarn

Intresse: Katamaransegling och skrivande

Waller kom ut på Ekström & Garay i juli, den första delen i romanserien om Laduvik. Vill du berätta?

– När jag började skriva var det inte manus till en bok. Jag har bloggat varje månad sedan hösten 2010 och kände att åren gick, allt jag skriver kommer att försvinna sedan. Då kom jag på att jag kunde trycka allting och göra en bok av det, det var så det började.

– Från början var det bara nedslag i min och min mans vardag. Sedan har jag bearbetat och tagit in fler människor i berättelsen, så att det inte längre handlar om oss. I Waller lär man känna de här karaktärerna jag har byggt in i historien, och som än så länge inte är inblandade med varandra. I följande böcker, i trean framför allt, börjar de knytas ihop och nu har de blivit ett riktigt coolt gäng. Det kommer inte riktigt fram i Waller, men det ska ju börja någonstans.

– Jag har tittat mycket på tv-serien Vänner och älskar den. Den handlar egentligen inte om någonting men är ändå så underhållande. Jag ville göra någonting liknande, förgylla vardagen och ge den lite upprättelse, och samtidigt berätta om vår samtid, hur vi människor fungerar, vad vi lägger tid på och hur vi kan ha det. Det löper genom hela serien.

Hur kom berättelsen och karaktärerna till dig?

– Karaktärerna är dels sidor av mig själv och av otroligt många människor runt omkring mig. Och där skiljer jag mig inte från andra författare tror jag, det är som att vara fotograf och ha den där kameran på magen och aldrig lägga undan den. Jag har koll på hur folk är, vad de säger och hur de pratar, och sedan gör jag kentaurer av allting och väljer vilken karaktär som ska äga den gesten eller kommentaren.

– Jag har jobbat med att få fram mina egna personligheter och det är de som finns utströsslade i boken. Ett par bor på en bondgård där de lever ett lugnt och stationärt liv med en ko, kalvar och några höns. Det blir den centrala platsen där en stor del av berättelsen utspelar sig. Ett annat par man får följa är inte alls stationära, de lever det inrutade, stressade livet där man ska jobba, banta och sköta sig. De försöker hinna med så mycket som möjligt. Prestation är viktigt för dem. Sedan finns det en tredje sida, den skrivande människan, som kommer fram i ett äldre par där mannen är den gamla sortens båtmekaniker och älskar gamla prylar, avskyr Iphones och allt vad modern teknik heter. Hans fru skriver böcker och hon är P-C Wike, men det förstår man först i en senare bok.

Vad inspirerade dig till att utveckla bloggen till en hel romanserie?

– Den har växt fram. Jag gillar verkligen mitt liv och tycker att det finns så mycket häpnadsväckande, spännande och ballt jag vill berätta om. I och med karaktärerna har jag sedan breddat det och låtit fantasin skena iväg mer och mer. Tanken var först att spara bloggen som en bok till barnen, men när det blev en roman kändes det alldeles för egocentrerat att skriva om sig själv. Det var då karaktärerna kom fram. Det finns inte så mycket litteratur som handlar om medelålders människor, hur går deras tankar och funderingar? Det kändes ganska spännande att få skriva om det.

Du har tidigare gett ut hela serien på egen hand och sålt den i e-handeln, hur såg processen ut till utgivning på förlag?

– Det här har varit mitt egna projekt, jag har skrivit och korrat det mesta själv. En väninna har läst igenom och haft ett vakande öga över det hela, men jag har verkligen velat få samarbeta med ett förlag. Ha en redaktör som läser och har synpunkter, som kan säga vad som är bra och inte, och jag har gjort en otroligt massa försök, precis som alla andra. Men manusen kunde inte bara ligga där, så jag letade upp Books on Demand och började trycka böckerna på egen hand för att åtminstone nå ut till mina närmaste. Jag har sökt förlagssamarbete ungefär en gång om året och och på mitt åttonde försök fick jag ett riktigt förlag och en redaktör. Det har varit jättekul, det känns mer på riktigt.

– Jag har också skapat en hemsida där jag har skrivit om mig själv och mitt projekt, lagt upp smakprov på böckerna med kapitelrubriker och ett persongalleri över alla karaktärer. Nu har jag precis uppdaterat den med nya Waller.

Är det ett mål att ge ut resten av böckerna i serien på förlag också?

– Absolut, det skulle jag vilja göra. Men mitt drömmål är att få Waller inläst, jag tror man når fler läsare då. Jag är själv en öronläsare, jag läser otroligt många böcker och det skulle jag inte klara av om jag inte kunde lyssna på dem. Det är många som säger att de absolut vill ha en pappersbok, men lika många säger att de inte hinner läsa och de personerna skulle jag vilja erbjuda en ljudbok. Det är mitt stora mål.

Du skriver under pseudonym, en pseudonym du beskriver som “lika sann och påhittad som upplevelserna i böckerna”. Hur menar du då?

– I början kändes det viktigt att ha en pseudonym så att ingen skulle läsa bloggen och jämföra sanningen med böckerna. Wike är ett kort och bra författarnamn och kortversionen av mitt efternamn. Karaktären Rut på sin bondgård vill så otroligt gärna skriva en blogg men har ingen större ordning på sig och får inte ner någonting. Det slutar med att hon lämnar över uppdraget till båtmekanikerns fru som älskar att skriva, och hennes flicknamn är Wike. Det finns en twist på allting.

Vilken plats har skrivandet i ditt liv nu och hur började det?

– Jag hör till generationen som har brevväxlat, jag har haft många brevvänner och älskade att få berätta, läsa och svara. En arbetskamrat till mig sedan många år tillbaka skriver kontinuerligt och skickar samma brev till sina vänner om vad hon gör. Jag ville göra någonting liknande och så kom bloggen till, vilket i sin tur influerade mig till att skriva böcker, skapa karaktärer och få igång en dialog. Så skrivandet har en stor plats i mitt liv, jag trivs bra med mina karaktärer och det finns alltid någon av dem jag vill hänga och dona med. Men det är fortfarande en hobby, ett handarbete. Som en stickning att vila i.

Strävar du efter något särskilt när du skriver?

– Jag vill ha kul! Jag är lite av en prestationsmänniska så jag försöker att hålla det här på en så rolig nivå som möjligt. Och jag blir jätteglad när andra responderar på det jag skriver, säger att de har skrattat så att tårarna rann eller att de har börjat gråta. Det är lika härligt. Jag vill att folk ska stanna upp, att de ska vara med mina karaktärer så som jag är. Det strävar jag efter upplevelsemässigt. Sedan handlar det alltid om att hitta de bästa orden, att skriva så att det blir intressant och så ärligt som möjligt.

– Någonting jag tycker är svårt men väldigt spännande är att göra det lilla stort och det stora mindre, att lyfta det lilla så att det blir häftigt. Det som är stort går aldrig att beskriva, det finns inte ord för det, men då får man göra det mindre och begripligt. Det finns alltid ett wow och det har man i sig. Vi katamaranseglar till exempel och det är en fantastisk upplevelse som ingen kan begripa som inte är där, men jag vill ändå försöka förmedla det häftiga i det.

Just nu skriver du på den tionde boken i serien, Mummel, var är du i den processen?

– Jag är i stort sett klar, det är bara ett par kapitel kvar att putsa på. När jag har läst igenom allting tar jag kontakt med BoD, Books on Demand, där man kan trycka ett exemplar för självkostnadspris så att man får texten som en bok, för då läser man med helt andra ögon. När jag har lämnat boken till min väninna och läst igenom själv några gånger till håller jag andan och skickar in för tryck. Jag håller på med den elfte boken parallellt men det kan hända att den blir bok noll, jag kanske gör en Star Wars och lägger den sista boken först i serien som beskriver vad som hände innan allting började. Men jag är inte riktigt klar med den tanken.

Ser du något slut på serien om Laduvik?

– Det är nog där. Sedan kan jag lägga tiden på att samarbeta med förlag och jobba på att få de andra böckerna riktigt bra.

Kommer du att skriva fler böcker i framtiden?

– Det blir vad det blir lite grann. Inspiration till både berättelsen och karaktärerna är ju mitt jobb, min fritid, mitt föräldraskap, sådant som fläktar förbi på Facebook. Men sedan är ju livet också fullt av tillfälligheter, vilket jag har märkt ju äldre jag blir. Det är lite som i filmen Sliding Doors där huvudkaraktären kliver på en tunnelbana, som man senare i filmen förstår att hon inte hann med och därför fick ett helt annat liv. Och jag tycker livet faktiskt är så, saker händer som går åt helt andra hållet än vad man trodde. Det inspirerar mig till att skriva.