BOKSLÄPP. Det finns fortfarande läsfantaster i vår tid! Och en av dem kommer här: Karl Retter av Raftö. Han har läst den gamla klassikern Don Quijote så många gånger, att han — när vi möter honom — själv är redo att ge sig ut på äventyr på de bohuslänska länsvägarna helt på quijotiskt vis.
Här nedan följer förordet och ett kapitel av Historien om Karl Retters äventyr, sannskyldigt framlagd av Sebastian Vegræus, en parafras på Miguel de Cervantes Saavedras Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha. Det är en historia om sken och verklighet, litteraturens betingelser och om livets rikedom.
Författarens förord
Ett manifest är ett meddelande till hela mänskligheten./Tristan Tzara
Karl Petter Äng är uppvuxen i Norrköping, men idag bosatt i Göteborg. Han har en master filosofie i litteraturvetenskap och arbetar som gymnasielärare. Tidigare är han publicerad på Norlén & Slottner, med verk som Fartdikter! (2014) och Chapmania (2018). Till sina intressen räknar han tennis och konstnärlig avantgardism. På webben finns han på sitt poeteri och sin hemsida, där han gärna tar emot håvor så som brev och kommentarer, eller annat sött bakat.
Jag har just läst Osebol, Aednan, Egenmäktigt förfarande, De kommer drunkna i sina mödrars tårar, Korparna, Stormen, Beckomberga: ode till min familj, De polyglotta älskarna, Hey dolly, Allt det där jag sa till dig var sant, Människan är den vackraste staden (ett undantag?), Pojkarna, Jag for ner till bror, Just nu är jag här, Kärlekens Antarktis, Darling river, Picknick vid vägens slut, Madonna, Flodtid, K., Pur, Renheten, Kärleken och de sista människorna på jorden, Allt jag inte minns, Bränn alla mina brev, Min kamp. Del 1, Rippad, Vitsvit, W., Den första kvinnan, Testamente, Jag ser allt du gör, Världens sista roman, Finna sig, Gå förlorad, Förlåten, Vad de lider (undantagen!), Betydelsen av kärlek, Samlade verk, och det slår mig att även om nämnda titlar (mitt sample, gjort på basis av erkänd framgång, liksom egna associationer/snöbollsteknik; jag har sprungit över sidorna!) bjuder på olika färg och kulört, varierande temperament och artistiska kvaliteter, det vill säga de är i sig själva att räkna med, fulla, helt framställda och genomdrivna med början och slut, mitt och däremellan, intrig, varpå de propsar på sin duglighet som just detta (egna verk), vilka de alltså är, – så är de likväl skodda på samma sko, för att anspela på ovan. Alltså, den samtida litteraturen är förutsägbar och har en enhetlig anda över sig.
Ja, jag vet – DYRA LÄSARE! Dig som jag så sällan fått höra från! Njuta av! Gapa åt! Du med blicken! Med riset snurrat kring din höft! Ja, jag vet! … det ena stycket är vackert-vemodigt, det andra politiskt-poetiskt, nästa snitsigt-filosofiskt, ett annat ungt-vågat, ytterligare ett lärt-historiskt, sorgligt-existentiellt, självbiografiskt-utforskande, litteraturhistoriskt-kreativt, genus-pionjärt, etcetera; för att inte tala om byskildringarna, renässansen för småstadens rika trubbelhistorier/-krönikor. Men gemensamt är att de saknar SKRATTSALVOR, ”en krusning på läpparna”, som Qvarnström sa om Brétons dröm-litteratur. Litteraturen som fattas – och vilken jag vill saluföra (Var är den egentligen? Var är dess företrädare? De som skriver den? Jag förbluffas över – att jag inte kan hitta dem!) – är en GLAD LITTERATUR, litet som Nietzsches vetenskap.
Den glada litteraturen kommer an på tempot, på myllret av data och fakta och redogörelserna för livets små tingestar, uppenbarelser, kedjorna av händelseförlopp och till synes miljoner anspelningar, vilka den alla vill skildra; den glada litteraturen är kokad på citat, kopierat och taget, snott, på historiens litterära karameller, på infall och strykningar, manuskriptturer, inlemmade texttyper; å fotnoter, å långa meningar, å fraser som fransar och konnoterar och öppnar – till en skev och allsidig interpunktion! En litteratur som får löpa!
Den glada litteraturen kommer an på glädjen över att finnas till, att stå utsatt, framlagd, tryckt, till ingen nytta, eller till den största; det quijotska anslaget! Världsnyfikenhet! Den sinnrika impulsen! Den är skrattets resning gentemot allvaret och DAGARNAS SKÖNHET. Det är för mycket VEKLAGAN i luften!
Den glada litteraturen är DELFINERNA som ler gentemot storviltet därnere, rovdjuren, samtidigt som de studsar på vågkammarna; den är som lövens prassel och bofinkarnas sång; den är det rabelaisiska skrattet och Quijotes damasker; den är … ELIXIRET! Vår kur och medicin!
Kanske kunde vår litteratur – nu vill du väl läsa den, va?! – beskrivas som att vara höljd i ett muntert omsvep, av ”dallrande skinkor”. Kanske kunde man kalla dess bröder och systrar, kusiner och bryllingar, för: ”underfundiga qväden” eller ”bacchanliska alster” eller ”karnevalska trumpeter”. Ja! Ta mig till medeltidens KARNEVALER! Jag vill vara med på dårarnas fest! Eller på dess åsne-ditos! Jag vill vara en del av ”den folkliga skrattkulturens bildsystem” (Bachtin)! Eller – och för att hoppa fram aningens i tiden – sitta på Sanchos grålles bak; eller på självaste herr Quijotes ök, Rosinante, hängande i den förras mustascher.
Nej, istället för denna sång – som ju var som lekfulla men samtidigt allvarliga fanfarer om livets till synes hopplösa, eländiga, men samtidigt djupt meningsfulla, eller i alla fall underfundiga karaktäristik, vilken man lika gärna (som motsatsen) kunde ta till vara på, ja och omsätta till sprakande fyrverkeri eller makalösa magplask och vilken nedtecknades någon gång i brytpunkten mellan medeltid och renässans av otaliga vindhärdade pennor såklart men kanske framförallt av nämnda mästare men förmodligen också av … Boccaccio? Erasmus? Ariosto? Bellman på vår mark! Gogol, Sterne, etcetera – möts vi idag av kalla och syrliga toner, ”postmoderna” tagningar kring hopp- och meningslöshet; karaktärer som flyter ut och söker poser, varpå texten till slut också blir pose och hållning. Nåväl! All litteratur är självklart delvis pose och hållning, eller ett konstruerande och tänkande och lägga-till-rätta; och så måste det också få vara, såklart! Ett fönster! Det är vad litteraturen är: ETT FÖNSTER! EN VY! Ut mot världen! Men må det då vara en utsikt som ger munter – bävan! eller så. Eller så är allt politik! Och att ha dåligt samvete över! Romanerna som går som smör i skolan!
Kanske är det så att själva tidsandan inte tillåter den glada litteraturen; kanske är det så att den inte producerar hjärnor med fallenhet för den; var är alla GLADA HJÄRNOR? Jag har under min tid som ensling och egen skriftställare ehuru jag också fått ut ett par alster, förvånats över att ingen velat leka med mig eller velat vara vitter med mig, ååh! Sådana picaros vi kunnat vara! Litterära påfåglar! Du och jag! Men men, till dessa – förlagshusens utsända, och kungarna och drottningarna på toppen, de med de hårt snörda korsetterna – får man väl kort och gott hälsa: ”AJÖSS OCH TACK FÖR FISKEN”, här kommer kapitel 20 ur Historien om Karl Retters äventyr, sannskyldigt framlagd av Sebastian Vegræus, – ett smakprov! … i vilket vår huvudperson, Don Quijote-typen Karl Retter, slåss med ett gäng ensilagebollar i tron att de är jättar.
KAPITEL 20 – Nej, här omtalas ”det vådliga och oerhörda äventyret med ensilagebollarna”.
Ganska snart bredde åker ut sig på båda sidor vägen och på den (åkern alltså), gott och väl tjugo vita ensilagebollar. Karl Retter var inte sen med att ropa: ”’Lyckan leder oss bättre än vi någonsin kunde önska. Se bara, kära’ (64) Rosia, jättar! Hur många som helst! Fiffel Fulingblick har sannerligen legat i! Men de ser trötta ut, precis som Pero Pérez sa. Vi kan nog överraska dem. Ut på åkern! Och till alla er som av en händelse råkar se eller lyssna, eller för den delen läser om det som straxt ska ske: be en bön om ni är rädda.”
Och så styrde Retter ut Rosinanta över vägrenen och ut på åkern medan han ”anbefallde sitt liv i sin dam Linnea av Lundbys [min ändring] händer och bad henne stå honom bi i denna svåra stund” (66).
Efter ett par meters cykling närmade de sig den första ensilagebollen och Retter ropade: ”Fiffel Fulingblick! Jag är Karl Retter av Raftö, Don Quijotes utsände, Linneas eviga beundrare, prinsessa Micomicona av Micomicóns beskyddare! Du får aldrig gifta dig med henne! Glöm det! Hon vägrar! Ja, det hälsar även hennes far, Tinacrio den Vise. Och vad gäller dina barn, Fummel, Kummel, Hummel och Drummel, eller vad de nu heter, och alla andra som du och din jättinna fött fram: ni måste alla lämna passet till Sverigeleden omedelbart. Annars sticker jag ner er med den här!”
Och så höll Retter upp den kniv som i kapitel tre beskrevs som ”en släktnings egengjorda morakniv, som Retter snarare skar och fileade ost med” och som nu hastigt fick namnet ”Durendals like” (jfr. även not 30).
Och då ensilagebollen, som alltså var en sådan där rundbal, givetvis höll sig lika stilla som förut, tog Retter detta som ett tecken på att jättarna vägrade att frivilligt ge upp passet, och han anföll. Det gick till på följande vis, att han (fortfarande på Rosinanta) pressade igenom den gamla oslipade morakniven genom de lagren sträckfilm som skyddade ensilaget, varpå han ansåg att han träffat såväl mage som hjärta i ett och samma hugg. ”Du har hö i magen, Fiffel! Ja överallt, halm i huvet!” Och väl uppe på ensilagebollen, med armarna mot skyn: ”Nu förstår jag varför folket i Berga svälter. Du och din familj har ju ätit upp skörden! Men nu är det slut på detta, du dör och alla dina barn flyr. – Ser jag några av er här igen, Fummel, Kummel, Hummel och Drummel, då kommer ingen skonas, för jag är Riddaren av de Asfalterade Vägarna, öppnaren av Pass och Framläggaren av dolda vägar!”
Så ledde Retter Rosinanta upp på vägen igen. Han var på strålande humör, mycket bättre till mods jämfört med vad Don Quijote varit efter äventyret med väderkvarnarna, som ju kostat honom både lans och ryggskott. Retter stoppade undan kniven, stolt och viss om segern, och började så genast fundera på hur författaren som kom att skildra detta äventyr skulle återge det, ”med vilka ord och i vilken stil?”
***
