BOKSLÄPP. Erica har tvingats flytta från Florida till de värmländska skogarna för att fly ett trauma som för evigt förändrat både hennes och dottern Julias liv. Ärren i nioåriga Julias inre har lett till självskadebeteende och Erica vakar över henne från morgon till kväll. I det lilla samhället Lidåkra kämpar Erica med sin nya tillvaro när en räddande ängel dyker upp i deras liv och ger vardagen mening. Men i bakgrunden börjar en välplanerad mardröm ta form.
ÄLSKADE HELVETE är en psykologisk thriller av manusförfattaren Mikael Rundquist. Nedan presenterar vi ett kapitel ur boken.
Ur ÄLSKADE HELVETE
189 kr. KÖP HÄR>> På natten blev det värre. Du ville sova i din säng, men dörrarna till sovrummen var öppna och jag låg och lyssnade. Vinden låg på från väster så ett och annat billjud nådde fram, ensamma bilar, några snabba och målinriktade, några mer tveksamma, en vilsen mygga inade, trävirke jämrade sig över allt större temperaturskillnader mellan dag och natt. Flygplan i fjärran.
Och steg.
Trodde jag.
Jag hade riktiga steg från gårdsplanen i min ljudminnesbank, så jag kunde ha inbillat mig. Jag borde ha gått ned, men jag ville inte skrämma upp dig – eller mig. Stegen – om det var steg – kom inte tillbaka.
Jag ville inte somna men efter flera nätters vakande tog kroppen över. Hade jag haft tillgång till amfetamin skulle jag ha dansat på taknocken, men nu började ögonlocken dala, jag var på väg att domna bort.
Då kom det jag hade befarat.
Först andetagen, korta och grunda, som en liten rädd fågel, sedan frasandet när du steg ur sängen. Adrenalinet slog till och jag blev klarvaken. Snabba otåliga steg in till toaletten, du öppnade badrumsskåpet, rotade sedan runt i korgen med borstar och hårtork, men jag visste och hade gömt. Jag bad om andra ljud, om nytt frasande när du lade dig igen. Då kom knarret från trappan. Jag satte mig upp och tog fram ficklampan som jag hade under kudden. Jag hade lärt mig vilka trappsteg som lät, undvek dem och kunde tyst följa efter ned. Mina ögon var vana vid mörkret och jag såg hur du började dra ut kökslådor, en efter en. Frasse vaknade i sin korg och trippade runt som om han också hade börjat leta. Du öppnade skåp och till och med kylskåpet. Ingenting någonstans. Den grunda andningen stegrades. Du började gnugga din överarm. Jag kunde inte se men jag anade att du nöp i huden över den nu gröngula missfärgningen. Du ville överträffa det dunkelt onda med fattbar smärta. Frasse gav upp och lade sig i sin korg igen. Du stannade upp i dina rörelser och såg mot honom. Du gick fram och satte dig på huk, klappade Frasse och kände med andra handen under korgen. Listig som en beroende hade du hittat gömstället. Du reste dig och satte förskärarens egg mot blåmärket.
Det var som om jag själv höll i kniven.
”Julia”, sa jag med ett försiktigt andetag. Jag tände taklampan, log och sträckte fram handen. Din blick var nära att få mig att brista. Du andades allt häftigare. Du hade så ont. Jag nickade för att visa förståelse. ”Jag har ketamin. Om du vill ska jag ge dig det. Inte nu. Jag är för trött och det kan bli fel. Men i morgon.”
Jag tog försiktigt i skaftet till kniven. Du släppte inte, inte först, men jag kände hur greppet sakta mattades och snart hade jag kniven i min hand. Jag tog ut müslipåsen från skafferiet, tömde innehållet i en skål och ledde dig till soffan. Du fortsatte att hyperventilera och var på väg mot en panikattack. Jag satte påsen framför din mun och näsa. Du visste vad du skulle göra, och snart kom din andning till ro igen.
Du somnade i soffan och jag satt bredvid. Efter bara en stund tändes trädtopparna vid skogsbrynet. Det orangea sakta över till gult. Tyst smög jag upp till badrummet, ställde mig på toalettstolen, tog påsen och gick ned igen. Jag tog ut en ampull och en inplastad engångsspruta.
Första gången jag kom i kontakt med ketamin var du två år. Jag kände mig hängig och på väg att bli förkyld, men mina DayQuil var slut så jag tittade i hans badrumsskåp, vi hade skilda skåp och handfat. Jag hittade en öppnad ask, men fann inga tablettkartor, bara en ampull. Ketamin kan, beroende på dosering, ha en antidepressiv verkan, vara lugnande och smärtstillande eller sövande. Ketamin kan även ha en hallucinatorisk verkan och brukas som drog. Special K. Självklart undrade jag varför ampullen fanns i hans skåp. Men jag frågade aldrig.
Senare när du var nyss fyllda sju och jag var ute i trädgården, hörde jag husets brandlarm sätta i gång. Jag sprang in, såg rök komma från köket och hittade dig sittande med handflatorna ovanför en brinnande papperskorg. Jag sparkade undan korgen och släckte med vattenberedarens dusch.
Jag satte mig bredvid, kramade om dig och undersökte dina händer. Lyckligtvis hade du bara hunnit få ytliga brännsår. Du sa inget, men jag misstänkte att du inte tyckte att det hade räckt med vatten för att få händerna rena.
De flesta med tvångssyndrom brukar drabbas först i förpuberteten, men du har alltid varit brådmogen – på gott och ont. Jag plåstrade om dig och var med dig varenda sekund dygnet runt. Du hade hamnat i en depression och jag visste varför, men du ville inte prata. Du försvann mer och mer, som att se en orm sakta svälja sitt paralyserade byte. Då kom jag att tänka på ampullen med ketamin. Den hade inte uppmärksammats under husrannsakningen och fanns kvar i hans badrumsskåp. Jag visste fortfarande inte varför han hade tagit hem den, möjligen hade han missbrukat, men det är något jag fortfarande inte har en aning om och aldrig kommer att få veta. Jag förångade vätskan i mikron och fick fram lite pulver som jag gav dig en knivsudd av.
Ormen släppte sitt byte.
Ketamin kräver kunskap och försiktighet. Injektionslösningen måste vara väl avvägd och hela tiden övervakas av en sköterska eller läkare för att inte riskera överdosering. Jag lyckades få ketamin utskrivet och så fort du började visa självskadetendenser provade jag med en liten dos intravenöst. Det fungerade med en gång. Men så fort du blev bättre avslutade jag medicineringen. Risk för beroende är stor och inget som Socialstyrelsen rekommenderar. Men vad skulle jag göra? Jag kunde inte se dig lida.
Jag öppnade datorn för att kontrollera att jag mindes doseringen rätt. Först dök skolans hemsida upp och jag skulle just skriva in dosering ketamin intravenöst i sökrutan, då jag kom på att jag lika gärna kunde passa på att anmäla dig sjuk. Jag letade upp elevkoden jag vägrade lära mig. Ännu en dag. Hur många till? Fortsätter det måste du in på behandling. Var då? Flytta igen? Jag slutade tänka.
Jag drog pekaren till länken sjukanmälan. Då såg jag att under personal fanns en notis, Vikarie till årskurs 3 tillsatt. Jag klickade för att läsa mer och fick veta att Håkan Spetz blivit sjukskriven i en vecka och att en vikarierande lärare blivit tillsatt. Ordet vikarierande lärare var en länk och jag klickade. En bild dök upp. Och jag drog in andan.
Jag kände din närvaro och jag såg upp. Du tittade på bilden och för första gången på flera dagar verkade du se det du tittade på.
*
Mikael Rundquist (f. 1955) gick ut Statens scenskola i Göteborg 1981. Han har arbetat på Malmö Stadsteater, Riksteatern, dåvarande TV-ensemblen och Dramaten. Mikael slutade som skådespelare i mitten på nittiotalet för att i stället skriva film och TV-manus på heltid, bland annat är han skapare och huvudförfattare till SVT:s kritikerrosade kriminalserie Höök. Han romandebuterar nu med den psykologiska thrillern ÄLSKADE HELVETE.
