Franz Liszt var en av 1800-talets stora hjältar som på sin tid väckte beundran, hänförelse och till och med dyrkan – men också kritik, avsky och löje. Fortfarande tycks det en massa om honom – det mesta bra, en del mindre bra – och skvallret fortsätter: han var en riktig kvinnokarl brukar det heta, men det var faktiskt kvinnorna som jagade honom och de drog pistol och skrev nidromaner om honom när han avvisade dem. Här presenterar vi inledningen till Anders Gabriel Sundströms Frans Liszt – kontrasternas man.
Anders Gabriel Sundström är en värmlänning i förskingringen, sedan många år bosatt på Åland. Med fransk pianistutbildning och fil kand i musik– och lärdomshistoria har han spelat, föreläst och fått artiklar publicerade i en rad orter i Sverige och på kontinenten. Beethoven i Sverige. Från bisarr mästare till folkkär Ludwig publicerades 2016. Franz Liszt – kontrasternas man är hans andra bok.
Inledning
Sommaren 1836, när Franz Liszt var en ung övermodig man på 25 år – berömd i hela musikvärlden sedan 13 år – befann han sig på konsertresa i Schweiz. Han tog in på ett hotell i Chamonix, och i hotelliggaren skrev han in sig på följande vis: Födelseort – Parnassen. Yrke – Musiker/Filosof. Avrest från – Tvivlet. Nästa destinationsort – Sanningen.
I denna uppspelthet och skämtsamhet finns också en överdådighet, en stolt självmedvetenhet och ett allvar: han var musiker, men inte en underhållande musikant, utan en djuplodande seriös konstnär – en filosof, en musikfilosof med uppgift att med sitt pianospel lyfta och inspirera människorna. Liszt var alltså en typisk nyhumanist, men inom musikens värld – som likt den tidens idealistiska romantiska akademiker såg Bildningen som ett sätt att förädla människan. Men hos Liszt var det inte filosofin, poesin, konsten och den lärda litteraturen som skulle föra människorna till Sanningen – utan Musiken. Den stora seriösa Musiken.
Den stolte och självmedvetne konstnären Liszt var också en ödmjuk man och en stor humanist – en sann människovän, och då inte bara i ord utan också i handling. Hans välvilja, hjälpsamhet och omtänksamhet tog sig alla möjliga uttryck, bland annat på följande rörande sätt: mitt under ett triumfartat konsertbesök i Kassel berättade man för Liszt om en ensam musikälskande gammal dam – fattig och sjuk var hon dessutom. Liszt gick då hem till henne, och efter en pratstund gav han henne en fantastisk konsert på hennes usla gamla piano!
Hans godhet kunde ibland te sig litet märklig. Den tolvårige Liszt promenerade på en av Paris´ boulevarder, när en gatsopare plötsligt hejdade honom och undrade om Liszt kunde skänka honom en slant. Liszt kände då efter i fickan, men hade endast några mynt av hög valör. ”Kan du växla det här myntet?” frågade Liszt. ”Nej, men jag kan snabbt springa bort och göra det.”Och så räckte gatsoparen sin sopkvast till Liszt och gav sig iväg för att växla. Den elegant klädde Liszt stod mitt på boulevarden och höll i sopkvasten, och han märkte snart hur förvånat de förbipasserade tittade på honom och hur lustigt det hela måste ha sett ut. Men han stod tålmodigt kvar, och efter en stund kom gatsoparen tillbaka med växelmynten.
Vid en konsert i Basel, just innan Liszt skulle gå in på scenen, kom hans sekreterare och berättade att en ung man stod ute i regnet. Han hade vandrat ända från Zürich för att få höra Liszt spela, men när han kom fram till biljettkassan visade det sig att det var utsålt. Då sade Liszt: ”Ta in honom på scenen. Han kan sitta på en stol bredvid mig.” Och där satt han då på en stol i sina fattiga blöta kläder i en pöl vatten – allt medan Liszt spelade för fulla muggar. Säkerligen tedde sig denna syn märklig för de eleganta damerna och herrarna i sina fina dyra kläder.
Trots alla sina teatrala överdrifter verkar Liszt ha varit en mycket sympatisk och fin människa. För den som kan säga till den människa som i åratal förtalat och motarbetat honom men som sedan kommit till insikt om det felaktiga i det och bett Liszt om förlåtelse: ”inte ett ord om det som varit” och kramar om honom – han är god. Den som aldrig talade illa om någon, inte ens om sina fiender, utan som alltid försökte säga något gott även när de grövsta saker hade hänt – han är god. Den som går till polisen och säger att ”hon kan inte ha gjort det, jag känner henne” när en av hans unga elever blivit anmäld för snatteri – han är god. Den som tycker att det är snarast obehagligt och omoraliskt att vara rik, som aldrig använde sin ansenliga förmögenhet utan satte undan den till sina anhöriga och som blev glad när den dyrbara päls han hade fått i gåva stals ur hans hem – han är god.
Och Liszt var rolig. När någon berättade för honom att skvallret visste berätta att en viss person var ”ett av hans många illegitima barn”, svarade han lugnt ”….jag känner hennes mor endast per korrespondens.” Inte undra på att människor älskade Liszt och att kvinnor föll för honom. 1 Det finns fotografier från Liszts dödsår 1886 på den 22–åriga Lina Schmalhausen och den 75–årige Liszt, där Linas sätt att hålla om Liszt och se på honom är fyllt av kärlek. Lina var alldeles tagen av Liszt. Hon slutade sina dagar i ekonomisk och personlig misär, och den enda välvilja och tillgivenhet hon fick i sitt liv fick hon av Liszt.
Franz Liszt blev med tiden tungt meriterad. Från 13 års ålder – då han blev hedersmedlem i Akademiska Sällskapet för Apollons barn i Paris – och fram till året för sin död då han under ett besök i London blev hedersmedlem av Royal Academy of Music i London, överöstes han med ärebetygelser, titlar, utmärkelser och dyrbara gåvor av alla slag. Att likt Haydn och Beethoven någon eller några gånger bli utnämnd till hedersborgare, hedersdoktor vid universitet och hedersledamot av vetenskapliga och musikaliska akademier är vackert nog. Men Franz Liszt emottog under sitt liv omkring 50 större och en lång rad mindre utmärkelser!
Det kunde räcka med att han gav en enda konsert i en huvudstad för att han skulle tilldelas detta lands högsta utmärkelse – så starkt, så överväldigande intryck gjorde hans pianospel och scenpersonlighet. När han till exempel spelade i Köpenhamn 1841 tilldelades han omedelbart Danmarks finaste orden Dannebrogen. Likadant när han 1847 spelade i Konstantinopel.
Han blev hedersborgare i fem städer, hedersledamot av musikakademierna i Stockholm, London och Petersburg. Han utnämndes till hedersdoktor i filosofi vid universitetet i Königsberg, han blev kommendör av franska Hederslegionen – och hedersmedlem av Fabriksarbetarnas Sällskap i Budapest! 2 Vid en triumfartad konsert i Budapest 1840 skänkte Ungerska nationen honom en juvelprydd sabel, (se sid. 56–57) och efter konserttriumfer i Wien på 1830– och 40–talen skänkte den wienske advokaten och delägaren i musikförlaget Diabelli & Comp. Anton Spina Liszt den flygel som Beethoven hade fått i gåva av den engelska pianofirman Broadwood & Son i London 1818, och som Anton Spina hade köpt när Beethovens kvarlåtenskap – bland annat flygeln – såldes på auktion i november 1827.
Österrikes kejsare adlade Liszt – något vi ska titta litet närmare på senare – och den mest anmärkningsvärda gåvan stod ryssarna för: det överväldigande intryck som Liszts pianospel gjorde vid en konsert i Moskva 1843 fick tsar Nikolaj I att skänka Liszt två dresserade björnar! När Liszt återvände hem på somrarna från sina konsertturnéer, liknade hans sällskap en smärre karavan – hans vagnar var fyllda med gåvor. De flesta av de här föremålen finns idag att beskåda på museer i Weimar och Budapest.
En av anledningarna till alla dessa ärebetygelser var att Liszt under hela sin karriär gav många välgörenhetskonserter. Han drog in stora summor pengar till alla möjliga projekt – till exempel till Beethovenmonumentet i Bonn, Kölnerdomens restaurering och färdigbyggande, till översvämningsoffer, krigsoffer, sjukhus och skolor. Han hjälpte också privatmänniskor som hade hamnat i svårigheter – till exempel den sjuka mamman till en av sina elever som under en längre tid behövde ekonomisk hjälp. Liszts hjälpsamhet i stort och smått var välkänd, och hans namn blev mycket aktat – trots avundsmännens intriger. På olika sätt hjälpte han också många tonsättare, både levande och döda. Hans transkriptioner av Schuberts sånger bidrog till att göra den okände Schubert känd och hans stöd till Wagner, Berlioz och Grieg betydde mycket för deras karriärer.
Från tolv års ålder levde Liszt i offentlighetens obarmhärtiga ljus. Många rykten, överdrifter och rena felaktigheter var i omlopp – felaktigheter som fortfarande är på var okunnig mans läpp – till exempel att han var en oansvarig kvinnojägare. Det var han inte. Det var kvinnorna som jagade honom – de tvingade sig på honom och de hotade honom till livet när de inte fick som de ville. Vad det gäller alla Liszts kvinnoaffärer så tänker jag ibland att hade han fått behålla sitt livs allra första kärlek som han träffade vid 17 års ålder hade hon kanske blivit hans fru och stöd livet ut. Den unga flickan som fångade den unge Liszts hjärta ska vi möta litet senare.
Förutom skriverier i Europas alla tidningar utgavs den första biografin om Liszt redan 1835, innan han hade hunnit fylla 24 år. 3 Denna biografi som byggde på uppgifter från Liszts mor Anna och Liszts sambo Marie d´Agoult (som vi ska möta senare) innehöll överdrifter och felaktigheter, och Liszt försökte ingripa för att rätta till vissa fel – men han gav upp. Det gick inte. Snart kom en aldrig sinande ström av böcker om honom – att skriva om Franz Liszt som omgavs av så många otroliga rykten av alla de slag var tacksamt, och det man skrev sålde förstås bra.
Det skrevs också rena nidböcker i syfte att skada honom. Dessa nidböcker utgjordes av inte mindre än sex romaner som på ytan handlade om en fiktiv gestalt av usel karaktär men där det var uppenbart att skurken inte var någon annan än Franz Liszt. Dessa mycket lästa romaner skrevs av just två försmådda kvinnor. Böckerna skadade Liszt under hans livstid, och fortsätter att göra det än idag. Det hör till allmän ”kunskap” även inom delar av musikerskrået att uttala sig nedlåtande om Liszts personlighet och musik: ”han var en oansvarig kvinnojägare och hans musik är tom, ytlig och vulgär.” Detta är inte sant. Liszt var djup, omtänksam och förlåtande. Och hans enormt stora produktion – bara pianomusiken fyller 99 CD–skivor med 1464 spår och drygt 120 timmars speltid – håller förvisso ojämn nivå, men en avsevärd del av Liszts produktion tillhör det yppersta i vår musikaliska kultur.
Inte ett år går utan att en ny bok om Franz Liszt publiceras, och åtskilliga av dessa böcker riktar sig till en snäv publik av snarast experter, till exempel Huyn Joo Kims Liszt´s representation of instrumental sounds on the piano: colors in black and white (New York 2019). En av de bästa och mest detaljerade har skrivits av den engelske musikhistorieprofessorn Alan Walker, tre tjocka band på totalt 1700 sidor, vilket tog honom 25 år att skriva. 4 ”It takes a life to study a life” skriver Walker. Alan Walker har med rätta både hyllats och tilldelats en rad fina utmärkelser för sitt mästerliga Lisztarbete. Men även inom tyskt språkområde har det skrivits utmärkta böcker, bland annat av den i Weimar boende musikhistorikern Wolfram Huschke. Huschke har skrivit om Liszts år i Weimar, från hans första besök 1840 när han som turist besökte Goethes WohnHaus, fram till det avtryck Liszt gör i Weimar ännu i våra dagar.
Om Franz Liszt, denne fascinerande och storslagne konstnär, denne varmhjärtade människovän, denne grubblare och livsnjutare – ska jag nu berätta.
info@opulens.se
