Köksbordssamtal med Ingemar Claesson

I SAMARBETE MED PARTNER. “Det gudomligas ofattbarhet, mystikens mötespunkt, är ett viktigt samtalsämne, måhända grundstenen, i boken.” Ann-Charlotte Sandelin har träffat författaren Ingemar Claesson som nu kommer ut med sin religionsfilosofiska roman Öster om intet.

Ingemar Claesson religionsfilosofiska roman Öster om Intet öppnar sig mot myt och andlighet, talar om förluster och tomhet i existentiella termer. Symbolfylld stilistik slingrar fram, uppmärksamhetskrävande ord efter ord. Det är vackert, förförande, oroande och inte helt enkelt. Absolut inte enkelt.

Jag vill ta en bild på Ingemar. Han har just stigit av tåget och vi har ömsesidigt identifierat varandra. Jag skrev: ”Lång fläta. Kjol. Kamera.” Om honom vet jag: Man. 75 år. Vitt skägg. Vänlig uppsyn. Det första jag gör efter att vi lagt handen mot hjärtat och bugat lite lätt – i Coronasverige hälsar vi numera så som miljarder asiater gjort i årtusenden – är att lyfta kameran. För som jag också skrivit till honom så har jag en bildidé. Jag vill ta ett porträttfoto med tåg och folk på väg till och från i en lite suddig bakgrund.

Jag har tränat på en apparat fäst i perrongens balkar. Knappar, låsbricka och skylten med orden Söderut, Stopp och Avgång. De smutsmörka knapparna nästan som ögon i ett ansikte med det diffusa röd-orangea pendeltåget i teleobjektivets bakgrund. Bra bild, konstaterar jag när jag får upp den i datorn några timmar senare. Men den är inte Ingemar.

Nu har han kommit, snällt ställt sig i trädets skugga för att slippa dagsljusets hårda kontraster. Senare, när kameran kopplats till datorn, ser jag att pendeltåg och perrongskylt längre bort har fin oskärpa. Den nära huden är mjukt solbränd. Blicken bakom de adaptiva glasögonen som skyddar pupillen mot sensommarljuset är frågande. Rent av osäker. Vi har ju bara mötts i en knapp minut.

Kamerans sista bildserie är tagen tre timmar senare. Ett annat ljus. En grönskande bakgrund. Vårt möte har infallit i mellanrummet mellan de första bilderna och de sista. Mötet i sig är inte dokumenterat men bilderna antyder att inte bara något, utan allt har hänt. Trygg. Vänlig. Leende blick. Vi känner varandra nu.

Jag tror att boken är ett djupt sökande efter en ny början.

Ingemar Claessons mytologisk-religiösa-filosofiska roman Öster om Intet, utgiven på bokförlaget Ekström & Garay, utspelas inte i ett mellanrum. Författaren resonerar sig fram tillsammans med sina gestalter i tillvarons imaginära trakter. Texten bjuder in till långsamläsning, öppnar sig alltmer vid omläsning.

Jag tror att boken är ett djupt sökande efter en ny början, eller nya börjor – ett kärleksfullt bejakande av skillnader. Han bereder tomrummet men inte med tomma tankar. Öster om Intet rymmer ett poetiskt gudomligt språk, både enkelt och högfilosofiskt, som även låter vår tids nya språkbruk smyga fram, det som vi stavar till ”kognitiva strukturer” och att ”utveckla en queer identitet”. Nu pratar vi.

– Det är en livsberättelse, min livsresa.

En människas hela livsresa är inte något som avhandlas över en coronasäker lunch med efterföljande köksbordssamtal. Och Öster om Intet avslöjar inga årtal, platser, möten, detaljer, inget alls om den yttre verkligheten. Kanske skuggor…

Här har han i stället gömt de frågor på liv och död som väckts under livets strömmar. I sökandet efter svaren, eller kanske hellre i fördjupande infallsvinklar, har han fört samtal med historiens kända tänkare eller, faktiskt hellre, dess nästan-glömda skuggvarelser, samt med alla levande medmänniskor som han mött under senare delen av yrkeslivet.

Vi snuddar vid prästgärningen i Adolf Fredriks församling, dit new age-personer lockades till hans kurs i gnosticism, i Kista och Husby, där världens alla språk och religioner möts och myllrar. Och vid TikToks filmsnuttar där allt allt allt ryms; utan tillrättaläggandets urval visar dess rikedom ständigt nya sidor av världen och mänskligheten.

– Jag har alltid velat vara där ungdomen är, förklarar han mobilappen som han hittat med barnbarnets hjälp.

Nå, han har ju sent omsider dragit sig tillbaka, skriver på nätterna när tankarna tränger fram efter dagens grannsamvaro på den grönskande innergården i Stockholm. Det extroverta behöver det introverta i rikt mått.

Människan är en andlig varelse, som byggt gemenskaper, samhällen med religiösa förklaringsmodeller som grundstenar – med bokens ord språkspel – i alla tider med utgångspunkt från existensens villkor – födelse, död, relation. Under min snabbläsning har jag undrat över författarens budskap. Är det ett försök att ena alla religioner och filosofier? Jag tänker på Jesu ord: I min faders hus finns många boningar.

Ingemar vill inte kalla sig Författare, vill inte skriva för Litteraturen, inte för Läsare. Han skriver främst för sig själv.

– Jag frågar hela tiden. Jag är en nomad, plockar han ner alla förväntningar.

Berättelsens mystikvärld ter sig som en dimma som rullar från dal till dikt, från religion till mytologi och vidare mot möjlighet. Är han hemmastadd här, i det dunkelt skrivna, kartlösa sökandet?

– Jag är tom. Jag har ingenting där inne om jag inte fyller på utifrån, säger Ingemar.

Då så, hans ”medvetandes öppna torg” har fyllt på. Han har lyssnat och lärt, levt och läst, vilket inte minst den gedigna notapparaten vittnar om. Där är minst lika många hänvisningar till judiska, kristna, arabiska, japanska, franska tänkare, mystiker, filosofer och diktare som det är många sidor i boken. Med deras hjälp och stöd har han skapat ett eget, icke-varats språk.

Han vill söka genom sina frågor och räds att fästa alla svar utom de öppna, icke-fasta, överskridande, kärleksfulla.

– Hur i hela världen skriver man det obeskrivbara?

Han har försökt och frågat sig i okända ordningar. Som i detta stycke, en vacker och poetiskt slingrande beskrivning av en imaginär trakt.

Gården låg vid en av den mytiska omkretsens större tomhetssund, söder om tid, väster om verklighet, norr om det någon kan ana. Från gårdsplanen var utsikten över varats intighet hänförande. Trädgården gav avmätt insikt i tomhetens form. Den översta trappavsatsen erbjöd inblick i nybildade myter. Rymden ut mot förlorade ömhetsöar var förförande, solnedgångarna över bortglömda kärleksholmar var hungrigt röda, skönheten bland de frånvarande känsloskären förtrollande, särskilt under sträng vinter, när vikarna blev till massiv is och klipporna slipades av sylvass snökristall. Begär som aldrig hade funnits avvaktade, törst slumrade, saknad hade ännu inte väckts. Allt var stilla denna afton.

Ramberättelsens Eva och Adam bor i mytologins dimension. Detta judisk-kristna-islamska urtidspar som genom århundraden och kulturers skiftningar tolkats om och om igen i texter och bilder som de låst in i en sällan besökt våning i gårdens ena flygel. Äpplen, fikonlöv och ormsällskap är nog så tröttsamma som uppfattningar om deras rena ursprung. Mest kränkande finner Eva 1500-talskonstnären Lucas Cranachs målning där hon gestaltas med erigerad stortå. Den finns på Östergötlands Museum i Linköping.

– Målaren Cranach var god vän med Martin Luther, kommenterar Ingemar.

På sin gård tar livskamraterna, skapelsetvillingarna, emot gäster och besökare. Adam deltar i samtal, som ofta förs på hög abstrakt nivå, om människans och individens natur. Tidigt görs rent hus, föreställningar om paradis, syndafall och urmord sopas bort med några få ord.

Det gudomligas ofattbarhet, mystikens mötespunkt, är ett viktigt samtalsämne, måhända grundstenen, i Öster om Intet. Bildförbudet, som finns kvar inom delar av islam, är ett praktiskt uttryck för detta inom den monoteistiska traditionen.

Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Eva iakttar lite vid sidan om. Jag läser och hör ett förtidseko av den Maria som vid sin sons födelse gömde och begrundade allt i sitt hjärta. Också Eva är en mor. Och hon älskar öknen mer än andra landskap. Hon, oftare än Adam, ser syner:

Gästerna lyftes ut ur givna mönster, intellekt avvaktade, associationer upphörde, språken svalnade.

Allt var stilla. Sinnen släcktes, intellekt tömdes. Verklighet var utan vara eller verk. Ingen Gud, ingen himmel, inget universum. Ingen tomhet, ingen enhet, inget genus. Men! Någon Innerlig berörde: Visdom ville, Ande andades, Födelse var och vilja. En stilla möjlighetsviskning hördes:

Ande: Ofattbarhet/Intet.
Fader: Essens/Tanke.
Son: Existens/Ord.

Eva och Adam reser själva, möter andra gestalter i andra imaginära trakter. Judas Iskariots mor Cyborea är en, Maria från Magdala en annan. Begreppsgestalter som Bön, Nu, Vara, Göra och Språk är åter andra. Läsaren stöter även på mer eller mindre namnlösa från än mer andligt ogripbara trakter.

– Alla gestalter är på något sätt jag själv, men mest är jag nog Eva. Hon är väldigt mycket mig, säger Ingemar och lyfter fram gestalterna Bokhållaren, Tid och Sanning, inte en den andra lik.

Det är som att du skrivit en parafras på allegorin Kristens resa av Bunyan, även om den är betydligt enklare läsning, kastar jag fram.

– Den har jag inte läst. Det alla läser läser inte jag. Jag läser sådant som få läser, svarar Ingemar.

– Vet du om att John Bunyan var rom, tillägger han i ett av många livande ämnesskutt över köksbordet. Chaplin och Moder Theresa också.

Så får jag veta om farfar, bleckslagaren som hade vänner bland romer och resande. En uppväxt med sjudande liv antyds, liksom en lång väg genom kyrkligheter. Att vara präst på romska bröllop har gett de bästa minnena.

– Jag har haft fler romska begravningar än bröllop.

Finns det någon romsk teatergrupp i Norrköping, vill han veta. Jag har inget svar.

– Att vara född utanför det etablerade är en tung, men underbar gåva, säger han och påminner om att många politiker kommer just utifrån, ser på samhället utifrån och vill förändra, vidga, inkludera.

Boken tar upp en rad existentiella frågor, gemensamma för hela mänskligheten, men besvarade med kulturellt färgade skillnader. Här finns en försiktig öppenhet för både karma och reinkarnation, främst för att ge rituellt offrade barn en ny livsmöjlighet.

– Jag accepterar dem som dogmer från helt andra grundmönster, men Gudomens nåd raderar alla karmalagar: reinkarnation innebär att rotera inom ”skapade” energier. Pånyttfödelse av Ande är liv bortom alla skapade lagar och tid/rum-energier.

Här hämtar han gärna från det buddhistiska tänkandet som öppnar för paradoxer i stället för att välja i dualismens anda. Men han är förstås påläst i gnostiska skrifter om Guds och skapelsens sanna och ogripbara natur.

– Det som skrevs i de gnostiska skrifterna skrevs på fullt allvar, då.

Sådant svammel, även när det färgade kristna urkunder, valdes bort under 300-talets stadfästande kyrkomöten, där Gud förenklades, för att bli mer ”begriplig” men samtidigt mer upphöjd.

Det apokryfiska Tomasevangeliet, där de tidiga urkristna listade Jesu ord, hörde till det som valdes bort. Många av dem hade ändå skrivits in i de utvalda evangelierna. Mellan raderna i Bibelns Gamla och Nya testamenten finns ändå, gudskelov, en viss öppenhet kvar.

– Kristendomens styrka är inte transcendensen, uppåtstigandet, utan immanensen, närvaron, i Kristus lidande. Ett lidande för kärlekens skull, inte för att befria från någon arvsynd.

För det är när Gud transcenderas, alltså uppfattas som allt heligare, som det går illa här i världen. Det som börjar med kategoriserandets förminskande av människor och mångfald, Ingemar kallar det ”vardagsvåld”, slutar i rigid och straffande makt.

– Om Gud är alltför helig så blir det ett missbruk av människor, varnar han.

När någon tror sig vara god blir risken att vara ond överhängande. Längtan till skönhet kan vara roten till rasism. Idealism gränsar mot grymhet.

Från urkunder till queerteori.

Nu har vi kommit fram till det viktiga.

– Treenighetens mysterium är den grundpelare som håller ihop allting.

De kristna ränderna går inte ur Ingemars innandöme. Han förklarar hur den kristna treenigheten uppenbarades som en självklarhet när den gränsöverskridande ömhetsutforskaren och nomadiske frågaren betänkte sin dubbelnatur i förhållande till det gudomliga. Denna treenighet återkommer, skriven på skilda sätt, i texten.

Identitet är ansvarig relation. Immanens sker av den andre, fullkomnas i den tredje.

Från urkunder till queerteori. När Gud är Intet, befriad från förklarande bojor, släpps den gränsöverskridande kärleken fri. Och Ingemar gläds över att teologin fortfarande är dynamisk efter tvåtusen år av tolkningar, reformationer och påbud från predikstolar.

– Det har skett en evolution. Några nutida teologer vill gärna vända etablerad sanning ut och in, dekonstruera konventioner, öppna ömhetskällor.

– En huvudpunkt i texten är Adams och Evas reaktion mot att vara den heteronormativa matrisens garanter, understryker Ingemar. Det är just den aspekten – ansvarsfull men fri ömhets- och kärlekserövring, som de eftersträvar. Älska din kärlek även om den förefaller vara din fiende.

Vi lämnar köksbordet och går ut i trädgården. Hans ögon ler varmt och vänligt in i kameran. Sedan kör jag tillbaka Ingemar till järnvägsstationen. Han behöver få vara introvert ett tag efter att ha förklarat sina tankar.

När Eva och Adam återvänder efter den långa resan, som fört dem ingenstans och tagit ingen tid, ligger gården kvar. Men någonting har hänt. Evas förtidsaning av beröring och födelse, har låtit henne och därmed även Adam transformeras. Inte uppåt. Bortom.