PROSA. Malen är Tobias Grimstads debutroman och den har fått beröm för sitt språk och sin spänning. Det är en mörk thriller med fabelinslag som tar oss med till en plats och en vinter för längesedan. Även om den är suggestiv och klaustrofobisk så är den egentligen en berättelse om hopp och förändring. Om livets ryggsäckar och vad vi sedan fyller dem med. Och hur vi förhåller oss till vår packning längs vägen. Tobias Grimstad föddes 1988 i Lidköping med en svensk pappa och en norsk mamma.
207 kr. KÖP HÄR>>Malens ingress
”Långt upp i de djupa nordamerikanska skogarna ligger en plats avskuren ifrån sin omvärld och sin samtid, Malen. Något mittemellan ett mentalsjukhus och ett fängelse. På anstalten finns Lyle, som tillsammans med lönnmördaren Darnell och pianisten Poe ser årstiderna växla och dagarna flyta samman. Allt är en väntan på att bli tunnhårig, gammal och tandlös samtidigt som man håller skenet uppe i galenskapernas maskerad.
Tills en dag då någonting händer. De gör en upptäckt som visar att allting kanske inte är som det verkar. Malen har mörka, farliga hemligheter, och när en man försvinner börjar de söka djupare efter svar på frågor de inte trodde fanns. Frågor man inte får ställa. Och Lyle börjar undra om inte den våldsamma men inrutade vardagen döljer något värre. Något större. Något farligare.”
Kapitel 39 ur Malen av Tobias Grimstad
Peters öppnar den anspråkslösa dörren till sjukstugan och vi kliver in. En lång, dåligt upplyst sal med ett tjugotal sängar, vissa fördragna med förhängen, andra inte, uppenbarar sig. De enda som är på benen är två sköterskor, den ena är Cat, den andra kan jag inte namnet på.
Jones och Jennings för mig genom den avlånga sjuksalen. När vi passerar Catalina och den andra sköterskan så röjer hon ingen särskild reaktion mer än förvåning. Bra där, tjejen.
Längst bort i salen står ett antikt, mycket brett skrivbord. Bakom det finns det två detaljlösa ting. En brun dörr, och doktor Seymour.
Seymour är gammal och verkar ha sett hundratusen sådana som mig. Han höjer på ena ögonbrynet bakom sina stora glasögon men säger ingenting.
Jones tar till orda:
”Han började hosta okontrollerat och föll ihop i de Kaspiska Baden, doktorn.”
”Några allergier?”. Den gamle läkarens fråga är riktad till mig.
”Nej, doktorn.” svarar jag skrovligt och harklar mig. Hostar till några gånger.
Veteranen med stetoskop suckar. ”Jaja, vi får väl lägga in dig över natten. Vi har inte råd med några chansningar. Ni kan nog lämna oss nu, mina herrar. Patienten ser ut att kunna ta sig till en säng på egen hand.”
Jones, Jennings och Peters vänder på klacken och går mot dörren. Jag står kvar och ser slapp ut. Bortkommen och vek.
”Var?”
Doktor Seymour går förbi mig och pekar med hela armen ut en säng åt mig. ”Lägg dig här så kommer jag om en stund och frågar ut dig och tar en titt. Jag måste avsluta min rapport först.”
Jag hostar till ännu några gånger. Försöker få det att låta som att jag vill få upp något.
Doktorn stegar iväg. Gör som jag blir tillsagd. Kastar ett öga bort mot Catalina men hon är inne bakom något förhänge. Den andra flickan syns inte heller till. Lossar den slitna handduken från kroppen och låter den falla till golvet. Drar ner täcket en bit och lägger mig i sängen. Drar upp täcket till hakan så att det täcker hela min nakna kropp. Det här taket är snyggare än det i mitt rum. Lite dunkelt, de få lamporna lyser svagt och fönstren skickar bara in mörker, men det ser renare ut. Mer gediget. Här har jag aldrig legat förut. I finare lakan omgiven av vad som känns som lite varmare element. För några år sedan var jag här när jag var riktigt förkyld och blev ganska bryskt avfärdad av Seymour. Är man förkyld eller magsjuk skickas man bara tillbaka till sitt rum. Oftast utan någon särskild översyn. Men i dessa tider vågar han inte. Precis som grönskjortorna som tog hit mig har han inte råd med att någon smittar ned andra med något allvarligt.
Vilket Darnell hade räknat med.
Ljudet av glas som stöter emot glas. Längst bort vid dörren ut i korridoren kommer sköterskan jag inte kan namnet på, i sin famn har hon en bricka med en karaff och några glas. Det ser ut som lemonad. Hon stannar till vid den första sängen till höger om dörren, och smiter innanför det tjocka förhänget. Mummel. Ett slurpande ljud. Så kommer hon ut igen.
Det blir åtta stopp, allt som allt, innan hon är framme hos mig. ”Lemonad?”
Jag harklar mig. ”Tack, gärna.”
Hon häller upp det sista ur tillbringaren i ett av de ganska små glasen och räcker det åt mig. Jag tar emot det och slukar det girigt. Det finns lemonad i Tavernan ibland. Oftast blaskig, det är mest färgat vatten. Det här, å andra sidan, är kvalitet rakt igenom.
”Tack så mycket.”
Hon niger lite lätt och går iväg. Jag ser mig om. Det finns två sängar som inte har förhänget fördraget. Två gamlingar med namn som jag glömt. Vilka som finns i de andra sängarna vet jag inte. Joe Blake och Phil Higgins som var med mig i skogen skrevs ut för en tid sedan. Men det kvittar. Jag låter ögonens jakt på något intressant lugna ner sig och lägger mig och blundar. Fotsteg. Svischande ljud och en svag vindpust talar om för mig att någon dragit för också min säng.
”Doktorn kommer och tittar på dig snart. Vad är det som har hänt, Lyle? Hur mår du?” Det är Catalina som viskar, med en bekymrad min.
”Lyssna på mig nu, Cat, för jag antar att jag inte har mycket tid.”
”Okej.”
”Jag vill vara med dig. Mer än någonting annat, okej? Förstår du det?”
”Ja, och jag vill vara med dig.” Hennes hand över min. Jag griper tag om den.
”Men du vet att det inte kan gå här, va? Att det bara har en viss tid, att de kommer att få veta förr eller senare?”
Hon ser mindre glad ut. ”Vad är det du vill säga?”
”Att jag vill mer. Jag vill vara med dig någon annanstans. Där vi kan gå vart vi vill. Göra vad vi vill. Hur mycket vi vill. När vi vill.” Inga vakter. Inga öron. Inga kriminella.
”Det vill jag med, Lyle. Mer än någonting annat. Men hur? Hur?”
”Det finns inte många lösningar. Men Darnell kanske har fragmenten till en. En chansning.”
”Vadå chansning?”
”Jag kan inte säga mer. För om du vet och de tror att du ljuger sedan om det inte fungerar så har tåget gått för dig också. Du måste lita på mig här. Jag ville bara höra att du vill vara med mig bortom det här också. Att det är mer än något tillfälligt.”
Hon tar min hand i båda sina. ”Det vill jag.”
”Så jag hoppas hitta en lösning till det. Okej?”
”Okej. Men, Lyle, var försiktig. Lova mig det.”
”Jag lovar. För jag vill vara med dig så mycket som går, och inte här. Och jag ska göra allt jag kan för att det ska gå.”
”Var försiktig.”
”Jag lovar, säger jag ju.”
”Och du vet att du…”
”Har lovat att prata mer om mig själv. Det ska jag göra. Det löftet kommer att infrias.”
Catalina ler. Men så hörs fotsteg längre bort. Jag beslutar mig snabbt för att prata lite högre. ”Vem är den nya tjejen?”
”Louise, heter hon. Från Ohio. Verkar trevlig.”
”Jaha, där ser man.”
Förhänget svischar till och ger tillkänna ett par stora glasögon på en gammal man. ”Jag tänkte börja med undersökningen nu.”
”Jag förstår doktorn, jag ska gå.” svarar Cat.
”Ja, men ni kan komma tillbaka senare. Jag har ordnat så att doktor Grimmel kommer hit med sina sprutor senare.” säger Seymour och ser menande på mig.
”Jaha.” Vilken fest. Undrar om han har pluntan med sig.
”Fursten har gett tydliga order på att vi ska göra mer undersökningar och du kommer att få stanna här över natten oavsett resultat.”
”Kör i vind.” Cat lämnar oss och vi är ensamma. Seymour tar fram en bricka med en klämma som håller ett papper, och gräver i sin bröstficka efter något att skriva med.
”Ja, du har ju aldrig varit inlagd under din tid här.”
”Nej, det stämmer.” Försöker prata skrapigt.
”Brukar du bli sjuk?”
”Förkyld ibland, magsjuk någon gång, men det kan gå en vinter emellan.”
”Har du haft feber, ont i bröstet eller frossa nyligen?”
”Inte vad jag kan erinra mig, doktorn.”
Seymour krafsar på sitt papper. ”Har du hostat upp slem? Något gulaktigt, kanske med blodstänk i?”
”Nej, det hade jag definitivt kommit ihåg, doktorn.”
”Och andningen är normal?”
”Det tycker jag.”
Så börjar han plocka med något innanför sin tunna vita rock. Fram kommer ett stetoskop som han ordnar med. Kallt möter varmt när det läggs mot min hud.
”Vad lyssnar ni efter, doktorn?”
”Rassel.”
Tystnad råder. Jag ser mig om i det av förhängen avskilda utrymmet som blir mitt i natt. Det känns nästan lite mysigt. Men på insidan är jag upprymd. Tänker på Darnell. De Kaspiska Baden. Badkaren. De manliga sköterskorna. Cat. Min Cat. Vad jag vill ta henne härifrån. Min enda dröm som är på väg att bli en farlig plan som redan satts i verket. Det får inte skära sig nu. Inget sjabbel. Inga felsteg. Inga…
”Det är min bedömning och bestämda uppfattning att du har vanlig retlig hosta.”
”Så det är ingen fara?”
”Vi skickar tillbaka dig i morgon. Det är ingen fara med dig. Det går över.” Han plockar i ordning sina saker till stön och stånk. Stetoskopet krånglas tillbaka in i rocken, pennan tillbaks i bröstfickan och papperet lossas ifrån brickan. Han viker ihop dokumentationen, att tappa bort senare, reser sig och går ut mot sin rond.
Jag blir sittandes i sängen och stirrar på ingenting. Så svischar förhänget till och Seymour sticker in en arm och sitt gamla ansikte.
”Doktor Grimmel borde vara här om några timmar. Han har blivit underrättad om att du är här så han ska ta med dina mediciner. Du får kvällsvard här men får äta frukost i Tavernan i morgon.”
Jag nickar och han pyser iväg bakom förhänget och blir till försvinnande steg på sjuksalens golv.
Grimmel kommer förbi någon timme senare. Darrig och jävlig. Han luktar alkohol och är lätt andfådd. Det går utför snabbt. Vägrar avvika ifrån den kursen. Men han har artilleriet med sig.
”Jaha, så du har hamnat här.”
”Som synes.”
Grimmel grymtar och börjar öppna sin väska. Tar fram två sprutor som han fyller ur de två vätskefyllda behållarna. Kom nu då. Kom Karusellsömn i ödslig sjuksal. Jag sticker ut min högra arm och låter det vassa sticka, det våta sippra in och det lite rusiga komma. Och så en gång till.
Jag skenar iväg lite. Sängen verkar flytta sig långsamt i sidled bort ifrån doktorn. Kanske har han ökat dosen på något sätt.
”Det här med lunginflammation är mest ett överdrivet rykte. De flesta som läggs in här är bara förkylda. Du kommer nog härifrån strax, ska du se.”
”I morgon.” mumlar jag.
”Så bra. Då ses vi i morgon kväll. Nyårsaftonskväll. Adjö.”
Han försvinner bort. Jag tänker att han borde stanna här och få sin lever räddad. Den ser antagligen gulaktig ut. Kanske med röda stänk i. Otäckt.
Louise, den nya flickan, Louise från Ohio, kommer in med en bricka. Hon ställer ned den på mitt nattduksbord och säger någonting. Jag sitter fortfarande i karusellen och väljer att inte ta någon mat. Ser ut som gröt. Det går inte. Ser du inte att jag har fullt upp här, Louise? Jag åker karusell för att jag är rädd. Jag kan inte kliva av, inte nu, då kanske lukten kommer. Då kanske han som kommer ur kloaken kommer närmare. Han som bara grinar.
Vaknar igen. Måste ha dåsat iväg. Maten på nattduksbordet är borta. Fan. Lite hungrig. Det är mörkare nu, bara några få lampor, tre eller fyra, lyser svagt och skapar ett väldigt dunkelt ljus. Allt är oskarpt. Och allt är tyst. Hur kan det vara så tyst? Det hörs inte ens någon som snarkar. Någon borde snarka. Eller fisa. Vända på sig åtminstone.
Inte ett ljud.
Ligger alla vakna i oskarpt ljus och ser upp i taket? Knappast troligt. Grimmel gick väl ett helt varv i sjuksalen, en home run, de andra har andra mediciner i blodet. Är de så väck att de ligger i koma allesamman? Något ljud borde komma snart. Vi är ju inte ensamma. Om jag inte minns fel så var Reggie här för ett tag sedan och sade att en sköterska fanns med nattetid för att övervaka patienterna. Någon som kan underrätta Doktor Seymour, som sover i sin ständiga jour i lägenheten bakom den bruna dörren i slutet av salen. Det finns folk här.
De hörs bara inte.
Dåsar till lite. Kommer långsamt tillbaka. Det är fortfarande oskarpt och dunkelt. Allt är fortfarande tyst. Suckar och lägger mig på rygg. Blundar och försöker flyta iväg igen. Ut i sömnen.
Duns
Öppnar ögonen. Stirrar i taket utan att blinka.
Duns
Det är inte sant. Det är inte sant. Det är inte sant.
Duns
Var kommer det ifrån? Det låter ganska svagt, är det utanför? I korridoren? På andra sidan dörren?
Duns
Det klickar till. Vad var det? Vad klickar till? Tänder någon en lampa?
Ett litet gnisslande. Ett litet skrapande.
En dörr som öppnas. Långsamt knarrande.
Duns
Mina händer knyter tag i lakanet. Knyter tag. Och håller hårt. Nu skulle du kolla min puls, doktorn. Nu skulle du komma hit med stetoskopet.
Duns
Nu skulle du komma ut i bara kalsonger och den hafsigt pådragna rocken med glasögon på sned och kolla vem i helvete det är som är inne i din sjuksal mitt i natten.
Duns
Det är närmare nu. Och det känns. Det sticker till i näsan och det känns igen. Det luktar brunn. Det luktar avlopp.
Kloak.
Duns
Mina händer och fingrar har låst sig i ett krampaktigt grepp runt lakanet, jag spänner hela kroppen och min ryggrad är strängen på Tells armborst innan han sköt mot sin sons äppleskalp.
Duns
Duns
Duns
Vågar inte röra mig. Vågar inte höras. Vågar inte andas. Vågar inte flytta blicken.
Duns
Det blir värre.
Det blir tyst.
Världen har stannat. Stillbild. Paus.
Han är utanför.
Utanför mitt förhänge.
Du och jag.
Kommer du in nu. Kommer du in nu så är jag här. Kommer du in nu så är jag ensam. Kommer du in nu så är jag rädd. Kommer du in nu så ligger jag här. Kommer du in nu…
Tystnad.
Minimalt med syre in i och ut ur min kropp.
Tystnad.
Rädslans laddning i mitt bröst koncentreras och elektrifieras av hela min spända kropp.
Tystnad.
Tystnad.
Duns
Duns
Han går. Han går. Går sin väg. Han går sin väg.
Duns
Duns
Duns
Jag sluter mina ögon. Andas fortfarande minimalt. Håller fortfarande med människans hårdaste grepp om lakanet. Men sluter mina ögon.
Duns
Duns
Duns
Duns
Ett halvt klickande ljud. Ett skrapande. En dörr som glider upp.
Det är okej. Helt okej. Gå du. Vi tar det en annan gång. Kanske någon annanstans. Eller så tar vi det inte alls. Också helt okej. Okej?
Duns
Duns
Det är tyst igen. Jag tillåter mig själv att dra in luft, djupt. Jag tillåter mig att öppna ögonen, att släppa taget om mina lakan och låta mina muskler slappna av. Fingrar rätas ut. Jag tillåter mig att känna hur genomsvett jag är. Hur ont det gör i mina fingrar.
Jag låter världen starta igen.
info@opulens.se
