PROSA. Olivia hamnar i stormens öga när hon kommer hem till familjen i Helsingborg efter en längre tids vistelse på sjukhus. Det tar ett tag innan hon inser att stillheten är bedräglig. Genom att bli gravid med fienden rubbar hon någons hemliga plan. En serie svårförklarliga händelser vidgar sprickorna mellan familjemedlemmarna och undergången för släkten Aldo och deras imperium kommer allt närmare. Nedan publiceras första kapitlet i Birgitta Illyés roman Släktstorm.
Birgitta Illyés föddes 1952 i Helsingborg och har arbetat som chefssekreterare och grundskollärare. Resor, människor och miljöer ingår, tillsammans med livets övriga erfarenheter, i den stora inspirationskällan. Idag bor Birgitta med make och hund i Båstad, där de bland annat njuter av närheten till barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Släktstorm – Kapitel 1
Maj 2010
Foten ömmar. Allt är tyst. Utom havet och raspet från min penna.
Fullmånen lyste upp sommarnatten. Jag försökte ta mig osedd fram. Noga med att inte trampa på singeln. På gräset blev jag ljudlös.
Nerverna gjorde mig andfådd. Detta var min enda chans. På väg tillbaka från garaget råkade jag få syn på Dig. Just som jag lämnade skuggorna under blodboken, stod Du där i sovrumsfönstret och såg ut över Öresund. Varför var Du vaken?
Fönstret gnisslade när Du plötsligt öppnade det. Två fåglar lyfte och flög i en vid båge ut över vattnet. Min vänstra fot vek sig och jag stannade tvärt. Jag bet mig hårt i läppen för att inte skrika av smärta. Försökte stå blixtstilla. Mjölksyran spände i låren och benen började skaka.
Om Du hade sänkt blicken skulle Du ha upptäckt mig, trots mina mörka kläder. Den kalla vita månen förvandlade buskarna till blänkande metall och gav mig en lång grotesk skugga. Mina öron var på helspänn. Vågade inte se åt ditt håll. Svetten droppade från pannan. Rann in i ena ögat. Det sved till och jag flämtade högt. Höll andan och väntade, men Du reagerade inte.
Vågskvalpet fick med ens sällskap av ett ihållande jämmer. För en sekund trodde jag att Du grät, innan jag förstod att det var vindens vemod som släpades över vattnet.
Ett tag undrade jag om Du stod kvar eller bara hade lämnat fönstret öppet. Jag visste att jag inte skulle klara av att stå still mycket längre. Smärtan bultade näst intill outhärdligt.
Så hörde jag den välbekanta smällen när Du drog igen fönstret som svällt av fukten från havet. Jag rös av lättnad och föll ner på knä. Foten värkte. Jag spejade mot Ditt fönster. Såg hur Du sträckte händerna mot kornischen och drog för de tunga gardinerna.
Jag andades ut den återhållna plågan och kämpade med att få igång cirkulationen i mina stela ben. Så fort jag kunde tog jag mig utom synhåll från det stora huset.
Nu fantiserar jag om hur Du kommer att reagera över förlusten.
info@opulens.se
