Författarporträtt: “Vi trodde på en socialistisk revolution”

MAOISM. Författaren och idéhistorikern Hans Falk växte upp under 70-talet då maoistiska SKP – Sveriges kommunistiska parti växte i Sverige. Med sin tolfte roman Uppror (Ekström & Garay) vill han berätta om en viktig tidsepok ur Sveriges historia och om ett politiskt engagemang som blev alltmer sekteristiskt.

Hur har det varit sedan du släppt boken?

– Det har varit nervöst, jag väntar på recensioner!

Uppror utspelar sig på 70-talet under svenska maoismen och handlar om Mats, en kille som bär en längtan efter att engagera sig politiskt och går med i SKP – Sveriges kommunistiska parti. Kan du berätta lite kort om handlingen?

– Mats är en ung man som vill förändra världen till en mer rättvis, socialistisk värld. Han kommer från en akademisk bakgrund, men dras med i den maoistiska rörelsen och gör en så kallad omvänd klassresa för att förena sig med arbetarklassen. Så han utbildar sig till snickare, får jobb på en stor industri och kommer med i partiet. Men det blir allt jobbigare, partiet blir osams med sig självt och det uppstår stora politiska motsättningar. Mats börjar tvivla mer och mer, även om han trycker undan tvivlet.

– Jag skildrar också Maria, som är gift med Mats. Paret får först ett barn och senare ett till, vilket blir lite ohållbart när Mats går på politiska möten minst tre gånger i veckan. Det finns även politiska motsättningar i äktenskapet.

Maria verkar också vilja engagera sig men är lite fast i hemmet med deras barn.

– Ja, det kan man säga.

Hur såddes fröet hos dig till den här berättelsen?

– Den har jag burit inom mig väldigt länge. Jag var själv med i SKP (Sveriges kommunistiska parti) under ganska många år och jobbade också som snickare på en stor metallindustri, en underhållsverkstad kan man säga att det var.

Det är mycket en bok om klass och identitet. Mats och Maria skäms för sina efternamn, bakgrunder i medelklassen och Mats hoppar av sin universitetsutbildning för att passa in i SKP. Upplevde du att det fanns sådana krav?

– För egen del kändes det som att jag kunde vara mig själv. Men vi ville ju nå arbetarklassen för det var de som skulle göra revolution. Vi trodde ju faktiskt på en socialistisk revolution i Sverige, hur konstigt det än kan låta. Det kom direktiv från partiledningen att man skulle liera sig med arbetarklassen och ta jobb på industrin. Vi skulle också bo i så kallade proletära bostadsområden. Mats flyttar från en ganska idyllisk bostad till ett miljonprogramsområde för att komma närmare arbetarklassen.

– Vi levde i en bubbla, där partiet bestämde väldigt mycket av ens liv. Man umgicks med andra partimedlemmar, gick på demonstrationer och möten och så fanns det företeelser som var lierade med SKP, som tidskriften Folket i Bild, förlaget Ordfront och Oktoberbokhandlar fanns i alla stora städer. Det blev som en egen värld vi byggde upp.

Just det. I början är Mats hela tiden rädd för att säga fel saker och för att bli avslöjad som en bluff, vilket väcker tankar hos mig om vikten av att höra till.

– Det var en slags väckelserörelse, en slags sekt, som gjorde att många drogs med. Det fanns en lockelse att vara en del av någonting som var större än en själv och det skapade mening i livet.

– Ska du vara en riktig partimedlem så ska du helst jobba inom industrin, där tanken var att man skulle bli en god arbetskamrat och facklig kämpe, och väcka sympati som i sin tur skulle leda till sympati för partiet. Men det lyckades inte alls, arbetarna kunde ha förståelse för deras fackliga engagemang men inte för det politiska.

Men under handlingens gång förändras Mats åsikter, han och några andra radikala arbetare bildar en oppositionsgrupp på arbetsplatsen där de träffas i smyg och planerar hemliga aktioner.

– Ja, han börjar tvivla, men Maria är fortfarande helt lojal med de som driver den sekteristiska linjen. Man kan ju kanske tro att Mats genom sitt jobb och sin fackliga verksamhet får en viss verklighetsanknytning som inte hon får. De har ju också olika social bakgrund, vilket kanske har betydelse.

Du målar upp miljöer i boken som är typiska för 70-talet, musiken, sättet man pratade på, politiken, och boken följer även nationella och globala politiska händelser och företeelser under den här tiden. Du var ju själv med, men hur har det sett ut med researcharbetet?

– Jag har läst KFLM/SKP:s tidning Gnistan från den här tiden väldigt noga. Sedan läste jag boken När, var, hur som kommer ut varje år och berättar vilka händelser som inträffat året innan, bara för att få med lite av verkligheten utanför SKP. Jag har också tagit del av interna dokument från SKP, som Informationsbulletinen vi kallade för I-Bullen. Där har jag suttit på Arbetarrörelsens arkiv och läst det interna materialet, ibland har jag tagit ord och uttryck från den för språket och jargongen.

Hur har det varit för dig att gå tillbaka och läsa det här materialet, som var med?

– Det var lite vemodigt och sekterismen var värre än vad jag kom ihåg. Man drogs med i något som man kom att leva för, det fanns liksom ingenting utanför. Och det blev värre och värre efterhand. Partiet förintade sig själv kan man säga, genom inre motsättningar och inre blod. Till en början kämpade man för en enad vänster, man ville liera sig med det som då hette Vänsterpartiet Kommunisterna. Men det blev mer och mer slutet och de riktigt hårdföra dogmatikerna fick mer inflytande och tog så småningom helt över partiet. Istället för att kapitalet blev fienden så blev de egna partimedlemmarna fiender, och det är en ganska vanlig sekteristisk logik att vänstern förökar sig genom delning.

Har du några tankar om hur det kom sig att maoismen blev så stor i Sverige?

– Nej, det är nog ingen som förstår det. Maoisterna var inte många, som jag sagt förut, men de hade ett visst inflytande. De var väldigt engagerade och hängivna människor som fick betydelse på olika sätt, även långt utanför partiet via kultur och media.

– Sedan fanns det en slags indirekt påverkan på Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK, som tog upp flera frågor som restes av SKP. Man talar ju om vänstervridningen i radio och tv och på 70-talet fanns musikgrupper, som Nationalteatern och Blå tåget bland andra. Alla tillhörde ju inte SKP men det fanns en massa andra grupper också som jag skildrar lite grann i boken, Marxist-leninistiska kampförbundet, Trotskisterna, Förbundet Kommunist, och tillsammans hade de ett ganska betydande inflytande.

Förutom författare är du även idéhistoriker, hur märks det i ditt skrivande?

– Jag har ägnat mig åt vänstern även när jag skrev avhandlingen om vänsterrörelsen i början på 1900-talet, och det hade jag knappast kunnat skriva om ifall jag inte hade haft den bakgrunden från 70-talet. Det finns många beröringspunkter. Jag skrev även en bok som jag grundade på avhandlingen. Den här tiden har präglat mitt liv och mina vänner består av dem som också varit med i SKP. De jag umgås mest med har jag hållit kontakten med sedan minst 50 år tillbaka och flera är fortfarande politiskt engagerade, antingen i socialdemokraterna eller i vänsterpartiet.

Din mamma Kerstin Thorvall var en välkänd barn- och senare vuxenboksförfattare som har haft stor betydelse för litteraturen under andra delen av 1900-talet. Vad har hennes författarskap haft för betydelse för ditt skrivande?

– Jag tror inte att det har haft så stor betydelse faktiskt. Jag har haft svårt för att läsa hennes böcker då de var så väldigt personliga och handlar om min släkt på olika sätt. Det är först nu på senare år som jag börjat läsa om dem. Jag tyckte att det var väldigt obehagligt för jag kunde hela tiden identifiera vilka personer det var hon skrev om, min pappa, mormor och styvmoder. Men allmänt sett var det här med att läsa böcker viktigt, jag växte upp i ett intellektuellt hem så litteraturen kom in i mitt liv tidigt.

Och din pappa var konstnären Lars Erik Falk.

– Ja, han influerade mig nog mer i så fall. Jag läste jättemycket som pojke och han tyckte att jag skulle börja läsa vad han tyckte var riktiga böcker, vuxenlitteratur, när jag var 13 år. Han sa nu får du skriva någonting själv också och då började jag med det lite grann. När den första boken kom ut var jag bara 21 år.

Ja, du debuterade 1970 med Brunnar i maj och har sedan dess gett ut tio böcker till innan Uppror. Finns det något särskilt du brukar återkomma till när du skriver?

– På senare år har jag skrivit mycket om mina erfarenheter från SKP. Det var väldigt djupgående och smärtsamma erfarenheter så här i efterhand. Stalin och Mao, två av historiens största massmördare försvarade vi ju, och särskilt Mao. Det känns förfärligt när man tänker efter.

Vad vill du uppmärksamma med just den här berättelsen?

– Jag tycker att jag har en unik berättelse att förmedla om en period som jag tycker är ganska viktig i svensk historia. Dels är det en arbetarskildring och jag tycker det är viktigt att skildra arbetarklassen med sympati. Det är också en varning till folk som vill engagera sig politiskt att inte gå åt det här hållet. Slutligen är det även en generationsskildring, nu är vi som var med mellan 70-80 år men samma sak kan komma att hända igen. Det tydligaste exemplet är att de kommunistiska partiernas historia i Sverige är en historia av motsättningar och inbördeskrig, det som hände i förra sekelskiftet är ett bra exempel på att mycket är sig likt på 70-talet.

Finns det någon särskild som boken riktar sig till?

– Nej, jag har försökt skriva boken så att alla kan läsa den men före detta kamrater och deras barn kanske har ett särskilt intresse.

Vad händer nu när boken är släppt, planerar du att skriva någonting mer?

– Jag är pensionär sedan ett antal år tillbaka, har ingenting på gång som jag skriver just nu men jag hoppas att det kan komma. Det är roligt att skriva!