BOKSLÄPP. “Man säger inget viktigt. Det är underförstått, allt det viktiga sker nämligen under ytan.” Ordning är enkelt. Oordning kräver sin konst. Alltså krävs en oherrans ordning av Anders Bohman som skrivit den komplext konstruerade och samtidigt mycket underhållande romanen Tiburtius och Maximilian och det märkliga mysteriet med den försvunna fadern.
Klas och Göran Bergendahl – visst pinglar den lilla Tvillingdeckarklockan – är understundom Tibbes och Maxis alias när de ska lista ut vem som är Jockemeknivens farsa. Fast mest är de Tibbe och Maxi med varandra och i verkligheten, den verklighet där de ideligen småtjafsar. För att få tiden att gå, för att bekräfta sin relation, för att finnas till i en roman där till synes inget viktigt sägs. Ingen allvetande berättare förklarar något för läsaren utan allt bara flyter på.
– Det går på rutin, som ett sätt att säga ”är du fortfarande där?” Kanske existentialistiskt, säger Anders Bohman.
Som Godot, frågeförslår jag.
– Ja, jag är väldigt förtjust i pjäser, som Becketts pjäs.
Dagarna innan vi talas vid över telefonerna läser jag Tiburtius och Maximilian och det märkliga mysteriet med den försvunna fadern. Det tar sin tid innan jag hänger med i svängarna, även om jag ler redan i prologen där Maxi krockar med Ica-butikens automatiska skjutdörr och svimmar av framför fötterna på den kvinna som får namnet Gullefjun. Och småfnissar över den nogsamma rollförteckningen. Sedan går det undan, inte minst eftersom den egentliga boken rivstartar fyra år senare med kapitel sju i stället för kapitel ett; två poliser hälsar strax på hos Tibbe och Maxi med frågor kring en nattlig bensinstöld.
”Du kastar som en kråka”, sa Tibbe.
”Du fångar som en mås”, sa Maxi.
”Mås kan du vara själv. Varför skulle vi vänta besök?”
”Det är två poliser som surrar runt Potemkin som katten kring het gröt på ett hett plåttak”, sa Maxi.
”Tror du att vi behöver sätta på mer kaffe?”
”Jag tror att vi behöver sätta på mer kaffe”, sa Maxi.
”Fixar du det? Jag måste gå och prata med Satan”, sa Tibbe och reste sig upp från fåtöljen.
”Jag sätter på mer kaffe, så får du gå och prata med Satan”, sa Maxi.
”Du vet att du inte behöver upprepa allt jag säger?”
”Jag vet att jag inte behöver upprepa allt du säger”, sa Maxi.
Tibbe suckade.
”Jag är en idiot”, sa han.
”Du är en idiot”, sa Maxi.
– Jargongen är väldigt grabbig. Någon gång försöker någon säga något viktigt, men de flamsar bort det direkt, kommenterar författaren som strösslat generöst med snabba replikväxlingar.
Potemkin (uttala namnet på ryska om du kan) är en svart Volvo 262C som kryddar anrättningen med reminiscenser från tillverkningsåret nittonhundrasjuttiosju. Jag har tolkat det som att hon (bilen är en hon) har sina egenheter, kanske magiska rentav, när bilens högtalare brister ut i Uggla, Bowie eller Kraftwerk, låtar från album släppta just detta ikoniska år.
– Det är den förre ägaren som spökar, upplyser mig nu den allvetande författaren och påminner: Tibbe köpte ju bilen av änkan.Anders Bohman har i sitt researcharbete tillbringat flera timmar på Söder i Stockholm, där stora delar av romanen utspelas, och vet exakt vilket hus med loftgångar hans romanfigurer bor i och var Gullefjun arbetar och även gjort studiebesök på Sös, sjukhuset på Söder. Han vet allt om sina karaktärer och mer än det; Anders har skrivit långa bakgrundslistor om såväl personer som om saker, jargonger och historiska skeenden. Om läsarintrycket är ett lättsamt ”jag skriver vad som faller mig in” så är författaren tvärtemot nitiskt omsorgsfull. Varje person har sitt eget sätt att uttrycka sig.
– Korrekturläsaren ändrade ett ord i ett uttryck på ett ställe men inte på de andra. Jag köpte ändringen men var tvungen att leta rätt på alla ställen där karaktären använde uttrycket.
Ingenjören Anders Bohman arbetar som översättare, främst av tekniska handböcker och dataprogram. Det är alltså härifrån vanan med faktalistor kommer. Från dataprogramsuppdragen har han lånat bruket att skriva lösryckta meningar. Själva programmen är förstås i koder men för att de ska fungera för datoranvändare måste där finnas ett gränssnitt, instruktioner, som programmerarna också skriver. När programmen används världen runt behöver de översättas till olika språk, som hos oss till svenska. Eftersom program, eller appar som blivit ett vanligt uttryck, inte skapas en gång för alla utan ständigt uppdateras blir det hela tiden små ändringar – och översättningar.
– När ett program ska uppdateras så kan jag få 10–20 snuttar att översätta, det är jättevanligt.
Jobbets små bitar gav inspirationen till att skriva absurda småsnuttar i samband med skrivarkursen som Anders gick på. Nästa steg blev att bygga scener från småsnuttarna och sedan utveckla hela kapitel från scenerna. Det blev för honom som att långsamt upptäcka en helhetsbild
– Att skriva strukturerat i små pusselbitar passar mig jättebra, säger Anders som tidigare publicerat både noveller och dikter, på nätet och i antologier.
Numera har han sin skrivstund på tåget mellan bostaden i Rönninge och jobbet i centrala Stockholm, en halvtimme i vardera riktningen. Debutromanen som nu släpps på bokförlaget Ekström & Garay skrevs i stort sett klar 2016. Flera färdigskrivna uppföljare, som spinner vidare på de spår som vävts in i första boken, väntar sedan på sin tur. Vad vill egentligen de två poliserna? Vad är det Gullefjun stickar?
Under humorn, jargongen och den banala ytan döljer sig det som är det viktiga i livet, relationer. Två män står varandra nära, men de är förälskade i samma kvinna. De löser det på ett pragmatiskt sätt utan att någon säger någonting.
Huvudpersonerna är ungefär lika gamla som Anders känner sig inombords. De är karaktärer som ”skräpat runt när jag skrivit tidigare” men som inte fick något sammanhang förrän Gullefjun kom in i bilden.
– De är i lagom ålder, på väg att skapa långvariga relationer. Längtan efter barn, exemplifierar han.
Boken namedroppar litteratur och musik som Anders Bohman slukade i ungdomen. Inte bara ungdomsdeckarna Klas och Göran svischar förbi, det gör även Ture Sventon och Tintin och några till. Och lyssnar han inte på Magnus Uggla och Kraftwerk längre så är David Bowies musik fortfarande viktig. Den erfarne läsaren kan i sin djupstudie upptäcka än fler tyngre och lättare anspelningar från såväl den klassiska litteraturen som den så kallade populärkulturen.
Formmässigt hämtar den djupt beläste författaren med både humor och djärvhet idéer från en bredare palett, svänger över till pjäsmanus emellanåt och kastar in en grekisk kör. Det är för att upphöja det vardagliga till en öververklighet.
Upphöjer gör även den speciella stilistik som inte bara kommer till tals i den omständliga romantiteln utan även i de avslöjande kapitelingresserna. Som här i första kapitlet:
Dalslandsgatan, Södersjukhuset och Gunnarsons specialkonditori cirka klockan sex till cirka klockan halv ett måndag den tolfte maj tjugohundrafjorton (två dagar till fullmåne)
I vilket Tiburtius Svensson och Maximilian Svensson får besök av konstaplarna King (herr, eventuellt Steve) och Bang (fröken, eventuellt Saga) från Södermalmspolisen, Gullefjun sover, Tiburtius och Maximilian besöker Joakim Kniv på Södersjukhuset och får, eller hittar på, ett uppdrag, Tiburtius och Maximilian undkommer Blodsvente med blotta förskräckelsen i behåll och Döden och Hasse Satan fikar i Skrapan.
Det väcker minnen från ungdomens bokläsning till liv, men varifrån … Anders Bohman föreslår att Alexandre Dumas alternativt Jules Verne kan ha använt sådana kapitelingresser och att även moderna, brittiska ungdomsförfattare tillgripit det, som Lemony Snicket i dennes tragikomiska serie om de olycksdrabbade syskonen Baudelaire. I min bokhylla hittar jag något liknande hos Jerome K Jerome i Tre män i en båt.
Så var landar då Tiburtius och Maximilian och … ? Det är inte en ren ungdomspastisch om än med vuxna karaktärer. Det annonserade mysteriet med den försvunne fadern löses dessutom relativt enkelt, påpekar Anders.
Inte heller skrivprocessen med författarens omsorg att få allt konsekvent, såväl språk som kaos, är det centrala för honom. Kanske det viktigaste är det tysta samtalet med den läsare som är redo att handlöst kasta sig in i författarens skapade värld, försöka läsa under raderna mer än mellan dem.
– Lite bygger det på min förtjusning som läsare i att inte fatta allt, men att lita på att författaren vet allt, säger Anders Bohman om vad han vill med sitt skrivande.
info@opulens.se
