LYRIK. I den här veckans Littestraden kan vi presentera en långdikt av Tomas Johansson. Dikten bär titeln ”Julia Pastrana”. Den handlar om en kvinna som levde på 1800-talet och visades upp på cirkusar och utställningar.
Tomas Johansson har skrivit sen i 20-årsåldern. Först poesi, sedan dramatik, sedan prosa och nu poesi igen. Han gjorde ett hörspel i Sveriges Radio och har publicerats i ett antal tidskrifter, bland annat här i Opulens.
Nu är vi glada över att presentera en långdikt av Johansson. Hans vän, konstnären Liv Due, bidrar med en bild som får illustrera dikten.
CAROLINA THELIN
Julia Pastrana
Alltid ska du
Julia Pastrana
skrivas
skrivas om
din mor från de ursprungliga
i Sinaloa de Leyva
Mexico
du talade flera språk
godhjärtad
läste mycket
sades det
i annonserna;
en sjungande apa
småväxt
hårig över
hela kroppen
din manager
Lent
gjorde dig
med barn
barnet dog
missbildad
hårig som du
ditt sista andetag;
någon dag senare
Lent lät balsamera dig
och barnet
för att visas
upp på estrader
runt om i Europa
han
gifte sig igen;
en annan skäggig dam
en annan turné
vid visningarna
stod ni lik
i fonden
långt senare
efter att Lent dött
visades era
kroppar upp
i Norge och Sverige
tills på sjuttiotalet
då det blev förbjudet
förvarades sen i ett magasin
i Norge
så stals era kroppar
hittades i ett dike
din sons lilla kropp
förstörd
mössäten
din kropp, Julia
stals igen för att senare
hittas på en soptipp
utanför Oslo
till slut lyckades Laura Barbata
en performancekonstnär
få till en begravning
vid er gemensamma födelseort
Julia
Nu är jag hemma igen
i Sinaloa
min kropp
har funnits här
en tid
begravd
i håg kommen
vet inte
om jag ville det
men cirkeln är sluten
cirkeln är slutet
Havet
Jag tog dig över Atlanten
lång sjösjuk resa
för en liten kvinna
sjöng gjorde du
för vågorna, för mig
för de drunknade
för de druckna
du var inte blyg
men lite skygg
glad efter applåder
och ett glas vin
din manager
ett svin
såg du inte det?
Rymderna
Vi tog henne tillbaka
ville ge det värdiga en chans
ett ord vars betydelse
numera räknas i cash
jag ville bli älskad ville bort
från skammen i byn
skam finns överallt
en fin gammal sed
nu
stökigt här – i Sinoala
byn växt till stad
redan innan själen lossat
har langarna byggt gravkamrar
på kyrkogården
åt sig själva
.- stora som tempel
vill övertrumfa
varandra i ära
aldrig glömmas
min kropp kan glömmas
anden lever ändå
min grav oansenlig
bredvid deras
men inte liten – för en kortväxt
folket här vill
väl lindra min skam
också deras egen
– lite sent kanske
en kvinna härifrån
Laura Barbata
ordnade så
att jag kunde komma hit
flög med min kropp
Norge – Mexico
enkel biljett
i bagageutrymmet
ett nedkylt performanceverk
hon hade bearbetat
myndigheterna i Norge
i flera år
skrivit dödsrunor
i tidningarna
till slut
med hjälp av
Mexikanska ambassaden
blev begravningen av
efter mer än tio år
av arbete för Barbara
“Världens fulaste kvinna”
slutligen begravd”
stod det i tidningarna
de ursprungliga
nu inte många i Sinoala
somliga håller ändå
på sina traditioner
blandade med de katolska
att vi ännu ska kallas indianer
på grund av vilsna spanjorer
som Cortez
erövraren – smittobäraren
Mayos
För oss finns liv överallt
i stenar, i flodens vatten i havets vågor
man tackar det fällda djuret
efter jakten
nu finns inte många
kvar
men läkande växter används
ännu
nu vill de vita lära sig av oss
tro det som deras värld ser ut
våldet, hierarkierna
finns också hos oss
– urprungliga
men graderna skiljer
och vapnen
drogerna är för alla
något ska var jämlikt
i blod föddes jag
vem vågade klippa
strängen på den
som
skamföddes
i blod dog jag
men i stolthet
– vi var gifta
så följde jag
gifte mig med
denne man
Lent
han skulle göra mig rik
känd
sa han
ökänd jag blev
men älskad
av honom
kanske för mycket
men hellre det
ville sjunga
kunde sjunga
de som kom för att titta
inte guds bästa
de skrattade flinade
gapade åt mig
som åt ett vilt djur från
skogen kring
Sinoala de Leyva
hur kunde jag leva så
men varför inte
det var min chans
jag fanns på affischer
löpsedlar
inte ens raka av
benen armarna fick jag
inga pengar annars
sa han
min man
den stolte
ibland riktigt vackre
Lent
min moders
skam
jag bar
det var min arvedel
hon tyckte mig full
av demoner
av små djävlar
som inte ens magi
kunde utdriva
väninnorna ojade sig
skrek sprang ut
livrädda
inte konstigt
mor vill gömma mig
i djungeln
men lämna mig kunde hon Inte
eller hann inte
i varje fall tillsammans
när vi upptäcktes
Lent
Ingen frågar mig om vad jag varit med
om
berättar om det ändå.
Barnhemmet rymningen, slagen
senare alkoholen
kvinnorna som ville ha mig
som sutenör, beskyddare
inget ofarligt yrke –
alltid beväpnad alltid se sig om
kvinnor dras till starka män
nå´t fel med det?
en del blev kära i mig
nå’t fel med det?
var det pengarna min mor ville åt
eller bara att få bort mig
från Sinaloa de Leyva
turnerade i USA
i Europa
sjöng fint
sa en del
fick en sång skriven till mig
jag var någon, var sedd:
inte bara för det skamliga
“I came o’er the ocean a strange featured child,
From Mexico’s valleys, so lonely and wild
A country of beauty where song-birds abound
And green grass, unwithered, grows all the year round
I lived ‘mid the mountains, I dwelt in a cave
Apart from the homes of the thoughtful and ave.
My food was the herbs where the dark river glides
My drink was the purest that nature provides”
pastoralt så det förslår
folk överraskade över
att jag talade engelska
men jag kunde fler språk
Lent avundsjuk på mig för det
kanske beundrade mig lite i alla fall
fast han aldrig sa nåt
men jag älskade honom – då
utan honom hade jag inte fått
se alla de här världarna
cirkusarna kabaréerna folkslagen
han tog mig ut ur min bur
England Tyskland Italien och så
Moskva
26 år var jag
lagom ålder att dö i
för en som mig
lagom fulgrå stad
lagom fulgrå vinter
Lent tog hand om mig
på sitt sätt
fick ändå behålla en del
av inkomsten
som jag skänkte till
behövande
i städerna
dit vi kom
– cirkusfolken, de resande
tiggarna, åldringarna
”Now I can die because he loves me for my own sake”
sa jag där i sängen,
med blödande sköte
kände mig underligt levande
nästan upprymd
när jag förstod
såg på deras miner –
nu dags släppa skammen
min – som var mors
kanske såg de mig
bortom mitt yttre –
– just innan döden
är vi alla lika
kanske också efter
vi var gifta
det var vi
olyckssyskon
jag och Lent
såg hur han ibland
grät i skymundan
hans inkomstkälla
gjorde inte det
hade inte råd med det
kanske grät han
åt sitt eget elände
någon såg jag gråta
när jag sjöng
men de flesta stirrade bara
roade
en halvapa var jag
en sjungande
när jag log kärleksfullt mot Lent
skrattade de
särskilt kvinnorna
eller skakade på huvudet
de trodde inte någon kunde älska
någon som mig
men han sa det
“Jag älskar dig” sa han om kvällarna
när han smekte mig
mina små bröst
javars, inte så små heller
och så den där stora
onämnbara
det gjorde ont sa han
frågade aldrig
ur ont jag hade
trots att jag skrek:
då – ännu hårdare
längre in
var som om jag skulle sprängas
men skönt också
smärtan tog bort skammen
tog bort det mesta
så var då jag en kvinna
en riktig kvinna
med i alla fall lite
hemortsrätt till livet
att få finnas
lite grann
i smärta
han fick ändå
denna lilla kropp
att föda
ännu en apa
hårig som jag
liten;
en stunds skinande
i världen
hann ej döpas
min lilla ängel
kallade jag honom
när ingen hörde
några dar till fick jag
det var mer än nog
följde jag inte Lent
för att få bli sedd
att få vara någon
för en annan
för andra
att gömma
skammen
under
applåderna
“one more time”
“encore”
“noch ein mal”
djävulsdemonen
som fanns inne i mig
bakom sången leendet
skägget
såg de inte
Lent var min
bara min –
varför ville han annars
nästan varje kväll
efter en sup
två tre:
jag var ett med honom då
han med mig
blev en kropp
jag växte
han växte i mig
och sen barnet likaså
efter min död gick snart det utför
med Lent
inte kunde han leva utan sin enda
kärlek
glöm det du, Julia
glömskan en trogen vän
den gode Lent blev
snart dement och sågs
slänga sedlar i Neva
kanske vansinnet
tog honom till slut
men vansinnet håller ett stadigt
grepp om oss alla
somliga säger
att vår natur
är vansinnighet
mitt barn; halv paiute
eller
vad spelar det för roll
jag ändå helt igenom ursprunglig
bara det en anledning för folk
att komma och glo
efter Lents död
minns jag inget
endast den stund man
man är älskad finns man
om så bara för en minut
mitt barn var älskat
minns kanske sin tid
i min lilla
livmoder
jag saknar honom
levde han kanske stund
jag – för svag
att ge honom
mjölk
ens en värmande hand
lika bra det
lika bra det
så slapp han skammen
bra han inte ligger här
även om en liten unge
inte förstår skam
det är de vuxna
de kristna
katolikerna
som min mor
som gör det
alltför mycket
rikta skammen mot något annat
bara inte mot dig själv
brukade jag tyst säga
– det hjälpte inte
tyckte om att kika på natthimlen
i England Tyskland Italien
Amerika Ryssland
gick ofta ut ensam i mörkret
och såg stjärnformationerna
drömde mig bort
tänkte att där uppe
finns ingen skam
där bryr sig ingen om hur man ser ut
där är det lika för alla
och ofantligt stort
tackade alltet för
att jag ändå en tid
hade blivit älskad
att jag hade fått gå på denna jord
i 26 år
fått sjunga
någon gång skratta
men skratta inte ni
åt mig
alla ljuger
också inför sig
själv
det var ändå ett liv jag hade
– kunde sjunga dansa
läsa
nu begravd
vilar i stjärnhimlen
Stjärnhimlen
Jag lyser över alla
vare sig de vill det eller
Inte
om de bara visste hur dött, tyst
och ödsligt det är i rymderna
kanske de skulle vara lite
mer rädda om det de har
jag bryr mig inte om individerna
men jag vill bli sedd
förstådd
mänskorna är mina ögon
mina sinnen
min intelligens
jag upptäcker mig själv
genom dem
jag saktar in nu
ska svälja sig själva
krympa
allt krossas sakta
tiden går bakåt
tills att den vänder tillbaka
jag växer igen – som ett barn
ett nytt universum
mer komplext
bättre ögon öron
ömmare kärlek
en evig dans – Shivas
hur jag berättar
kronologin krånglar
ofta den gör så
för de döda
– de stunder
då vi badar
i det tunga ljuset
andas
Laura Barbata
Stirrar på foton från sent 1800-tal
tidigt 1900-tal
indiankvinnor från olika stammar
vid gränsen till Mexico
värdighet stolthet umbäranden
i deras ansikten
det ambivalenta i att bli fotade
av de vita kolonisatörerna;
så rotlösa
lämnat sina gamla
i Europa i fattigdom
i stället dragit hit slavar
vitas solkiga samveten
nu omvandlade till våld
vilka är vi, Julia
du – en smaragd
i jorden gömd
dina små fingrar
så välbehållna
när kistlocket stängdes
kärlek inbillad
eller ej
en värk – lighet
drömd
simpre te
recordamos
Julia
info@opulens.se
