OMVÄNDELSE. Varför ser så många mission som något skamligt? Även icke gudstroende borde ju vilja förkunna något. Vänsterns, feminismens och antirasismens rörelser behöver bli mer som väckelserörelser, som vill dra till sig folk, skriver Nathan Hamelberg.
När KD för några veckor sedan gjorde ett populistiskt utspel om selektiv begränsning av religiösa uttryck i det offentliga förvandlades mina sociala medier till ett torg för debatt om sekularism, religionsfrihet och likabehandling. Med en hel del kantringar.
Å ena sidan: instinktivt antirasistiskt försvar för vilket religiöst uttryck som helst som särbehandlas negativt – sannolikt det som KD ville uppnå med sitt utspel utan att först undersöka om några muslimska församlingar över huvud taget kräver att få göra böneutrop. (Det visade sig snart vara en marginell fråga, mer en konfliktyta som KD vill blåsa upp än en reell samhällsfråga).
Å andra sidan: instinktiv ateistisk entusiasm inför tanken på att begränsa religiösa uttryck i offentligheten utan tanke på om huruvida en sådan begränsning skulle vara selektiv och diskriminerande och riskera att förstärka parallellsamhällen där vissa inte anser sig behöva respektera lagen om de inte är lika inför den.
Diskussionssoppan innehöll allt men mycket beskyllningar om vilka som predikar i dagens samhälle. Närmare bestämt vilka som missionerar. ”Allra värst är alla nyateister som missionerar”, hävdade någon. På vilket ateister av såväl nyare som äldre snitt instinktivt reagerade fientligt. Själv tror jag inte att ateism är en tro i religiös mening, men därmed inte sagt att det inte finns de som med emfas argumenterar mot existensen av en gud och sällan försummar tillfället att göra det om någon förklarar sig tro på Gud eller gudar.
Nu är ju mission en helt annan sak än kyrkklockor och böneutrop, det är ju snarare förkunnelse i det lilla, dit kyrkklockor och böneutrop inte når.
Troende tog mer eller mindre skydd bakom tanken att samhället ska skydda dem mot andras försök att övertyga dem om sin tro på hur världen fungerar – det vill säga den religionsfrihet som kommit med ökande grad av sekularisering. Oavsett bristande tro visade en del ateister i diskussionen en förvånansvärd brist på insikt om vad som kan få folk att tro eller upphöra att tro. ”Nyateister som missionerar” var snarast en eufemism för ateister som snarare än att bara själva sakna gudstro såg sig nödgade att idiotförklara folk som tror på sagoväsen. Från alla håll ett sätt att tala om mission som andades förakt.
Några dagar senare gick jag förbi en församlingslokal för en frireligiös kyrka i Stockholms city. Lokalen hade glasväggar, och jag tittade på en och samma gång lite nyfiket och skamset in. Det är sällan man ser en sådan mångfald av människor i Stockholms innerstad. Jag stannade upp en stund, för en vän från Kamerun var där och kom ut för att prata med mig. Medan han stod där kom andra fram till honom och pratade. Mina fördomar sade att en del av dem inte hade de starkaste sammanhangen och nätverken i övrigt i samhället. Någon frågade om min vän hade möjlighet att ordna boende åt honom, en annan såg ut att ha varit på lyset för inte alls länge sedan.
Vilket får mig att tänka på mission. Varför ser så många mission som något skamligt? Även icke gudstroende borde ju vilja förkunna något, även om det inte nödvändigtvis behöver vara sin brist på gudstro? Motorsportens överlevnad, Gnagets överlägsenhet, Friskis och Svettis, asylrörelse eller nattvandring. Nidbilden av historisk mission är att den bara skedde med svärd, men just mission var ju det som mer än någon annan kristen förkunnelse sedan de tidiga apostlarna och martyrerna skedde genom lyssnande.
Jesuiterna, som mer än någon annan munkorden förknippas med mission, var tidigt ute med vad vi i dag kallar antropologi, att förstå andra människor för att kunna att nå dem. De tidiga kristna martyrerna i antiken brukade framhållas som exempel i den gamla arbetarrörelsen – själva religionen åsido. Det är en sak att inte tro på det som andra förkunnar, men att förkunna något kan ju inte vara dåligt i sig självt? Eller närmare bestämt: de rörelser som i dag säger ”vi är svaga, men vi är många, kom med oss, vi behöver er” – de är ju de som kan åstadkomma något när andra krafter går bet.
När vänstern, feminismen eller antirasismen beskrivs i dag är det inte sällan som elitistiska eller självupptagna rörelser, upptagna med att leta fel i språkbruk hos andra. Jag tycker att det är en nidbild, men den är inte helt osann. Sagda rörelser behöver bli mer som väckelserörelser – som vill dra folk till sig och entusiasmera andra. Ibland känns det som om folk är så individualistiska att tanken på att säga ”kom med oss” får dem att känna sig som Jehovas vittnen som knackar på hos ett nudistpar. Vad är så farligt med att säga ”kom med”? Stör man i Netflixtittandet? Men Anonyma Alkoholister, scouterna, fackklubben, studiecirkeln, basgruppen och idrottsföreningen fungerar alla så. Så länge folk inte tjatar på dem som tydligt säger att de inte är intresserade finns det inget att skämmas för. Missionera om ni tror.
nathan.hamelberg@opulens.se
