SAMHÄLLSBEVARANDE YTLIGHET. Jag kan inte låta bli att undra hur den människas själsliga tomrum ser ut som kan fyllas av att staten reglerar pornografi och spel, eller av politik över huvud taget, skriver Mattias Svensson om den senaste tidens efterlysningar av en ny konservatism.
Antiliberalismen har vuxit sig allt starkare på 2000-talet, inte bara till vänster utan också till höger. En sådan röst i den svenska debatten är Joel Halldorf, som på Expressens kultursida efterlyser en ny konservatism. På klassiskt konservativt manér framför han gärna självklarheter som om de vore kontroversiella. Han skriver att ”människan behöver gemenskap och rötter” och att hon ”är en kulturvarelse och inte kan reduceras till en ’homo economicus’”, som om det fanns någon som skulle invända däremot. Tvärtom har förstås socialister i alla partier suckat hänfört över välkända antiliberala klyschor de lärt sig förknippa med intellektuellt djup.
Ett av Halldorfs ofta upprepade påståenden är det om liberalismens ”tomhet”, denna ideologis frånvaro av svar på existentiella frågor. Han rider i denna argumentation på två vanligt spridda missförstånd om liberalismen.
Det första missförståndet är att förväxla lagligt med önskvärt. Att liberalismen exempelvis innebär lagliga droger förväxlas av dess kritiker med att liberaler tycker att det är bra att folk tar droger, och ju mer desto bättre. En tacksam nidbild förstås, men helt fel. Ingen är för legala droger för att de gillar att människor fastnar i drogmissbruk. De är möjligen för en legalisering för att de anser att det är upp till vuxna människor att bestämma själva vilka droger de vill ta. Eller för att de vet att skilja på bruk och missbruk och att användningen av stimulantia skulle bli både tryggare och roligare på en legal marknad.
Men de flesta som på senare år svängt till förmån för att avkriminalisera och legalisera droger har gjort det för att förbudet bevisligen förvärrat situationen för missbrukare, som jagas och straffas, och öppnat för en global kriminalitet som göder både terrorism och gängkrig. Förbudet mot narkotika må ha införts av de ädlaste omsorger (det är egentligen inte sant, eftersom narkotika har kriminaliserats på basis av rasistiska stereotyper och världsfrånvänd ideologi, men vi kan låtsas för argumentets skull) men det har resulterat i samma problem som när alkohol förbjöds, ökad dödlighet och organiserad brottslighet. Därför ser också liberalt sinnade individer som personligen avskyr, eller bara inte lockas av narkotika, goda skäl för att legalisera.
Liberaler skiljer sig i politisk rekommendation, inte nödvändigtvis i probleminsikt eller moralisk kompass. Den politiska slutsatsen är skild från värderingen, men det är inte ett svar som motiveras av någon tomhet eller avsaknad av existentiella perspektiv. Tvärtom följer det av att liberalen kan tänka ett steg längre, och inte tror att skadliga företeelser i normalfallet kan förbjudas och regleras bort. Liberalen konstaterar att försök att göra detta ofta haft negativa och kontraproduktiva effekter. Friheten utgör däremot ett fundamentalt skydd för människans värdighet; människor måste tillåtas att göra också vad andra tycker är fel, annars blir tillvaron olidligt snäv för alla.
Av ohederlighet och okunskap bortser liberalismens kritiker ofta och gärna från denna poäng. I sin iver att förbjuda, reglera och censurera bort allt de finner osmakligt, ondskefullt eller bara inte tillräckligt uppbyggligt, anklagar de liberaler för att vara för sådant som förnedrande pornografi, sårande religionssatir eller ringaktande av folkgrupper, när liberaler egentligen försvarar alla människors yttrandefrihet. Det heter att liberaler är ”naiva” och inte ”ser problemen” när oenigheten egentligen rör politiska förslag om regleringar och förbud. Man behöver inte hålla med i sak, också liberaler är oense om gränsdragningar och sakfrågor samt definitivt kring hur man ska värdera olika samhällsföreteelser. Poängen är att liberaler skiljer på vad som ska vara lagligt och vad som är önskvärt. Att inte fler klarar av att göra den distinktionen är förvisso ett stort problem för förståelsen av samhälle och politik, men det är inget man löser genom lagstiftning.
Det andra missförståndet är det spegelvända, att liberalismen är tom eftersom den inte vill låta staten och politiken gynna det som är gott och värdefullt. Gemenskaper som familj och föreningsliv är bra, säger konservativa som Halldorf, som om det var en tvistefråga. Men liberaler är inte oense förrän politiken blandas in för att gynna sådana goda saker. Poängen med ett fritt, liberalt samhälle och dess individualism är ju inte att gemenskap är dåligt, utan att människor ska vara fria att söka de gemenskaper de önskar och finner värde i (och kunna undvika andra).
Vi kan illustrera detta med ett värde som i stort sett alla liberaler trots allt delar, värdet av företagsamhet. Liberaler av de flesta schatteringar kan utbrista i långa lovsånger över det välstånd som skapats av uppfinningsrika, effektiva och nydanande företag. Ikea som pressar priser på möbler, Apple som förnyat datatekniken både praktiskt och estetiskt eller bageriet som bakar just ditt favoritbröd varje morgon.
Ändå går liberalismen inte ut på att politiken ska gynna företag. Tvärtom visar liberaler från Adam Smith och framåt att om företag göds av subventioner eller skyddas av tullar eller genom att staten blundar för verksamhet som går ut över andra, exempelvis miljöförstöring, så förfelas det fria företagandets syften att genom ömsesidigt fördelaktiga utbyten erbjuda det bästa och billigaste för konsumenterna.
Förespråkandet av statlig neutralitet inför företagsamheten genom lagar som skyddar äganderätt, näringsfrihet, konkurrens och frihandel handlar alltså inte om nihilism, utan tvärtom om att viktiga värden riskerar att gå förlorade om staten går för långt i att försöka gynna det goda.
Snarare än att vara likgiltig inför uppenbara värden som gemenskap och företagsamhet, så har liberalen tänkt ett steg längre och insett att sådana värden har störst chans att göra sig gällande under en samhällsordning som bygger på alla människors frihet. Företagsamhet och vårdande av mänskliga relationer är som så många andra dygder intimt knutna till individens tänkande, livets föränderliga faser samt den personliga och vardagsnära situationen. Politiken med dess generella styre under lagen är ett klumpigt redskap, och inte ens den klokaste eller godaste församling skulle kunna fatta rätt beslut åt oss alla. Om staten exempelvis skulle gynna rätt åsikter och levnadsval skulle den genom sin tvångsmakt urgröpa behovet hos den enskilde av att tänka efter själv och dana sin karaktär. Därmed skulle staten kväva den klokskap och moral som skulle värnas.
Liberalismens insikt om att frihet bättre befrämjar goda värden är inte främmande för konservatismen. Den frimodigt anglosaxiska konservatismen förespråkar i sina bästa stunder stor frihet för människor i den trygga förvissningen att de flesta ändå önskar leva i traditionell tvåsamhet, göra karriär och goda affärer, ta ett glas på fredagkvällen och gå i kyrkan på söndagar. Dygder är ofta sin egen belöning och i ett fritt samhälle finns därför alla chanser att fler inser värdet av dem, men exakt hur är varken petnoga eller ömtåligt. Det är snarare neurotiskt klentrogna ”liberals” (alltså socialister eller socialliberaler) som ständigt vill använda staten för att pådyvla andra sina progressiva värderingar.
När Halldorf och konservativa av hans sort förespråkar att politiken aktivt försöker åtgärda att människor upplever en andlig tomhet förbiser de däremot denna problematik. De landar i en ytlig analys där deras moral upphöjs till lag och rättesnöre för politiken, vilket ofrånkomligen landar i symbolpolitiska åtgärder och godtyckliga inskränkningar i människors liv. Utöver att vara en politik som äventyrar viktiga värden, så vittnar detta slags konservatism i själva verket om en andlig fattigdom. Jag kan inte låta bli att undra hur den människas själsliga tomrum ser ut som kan fyllas av att staten reglerar pornografi och spel, eller av politik över huvud taget.
mattias.svensson@opulens.se
