Essä: Händels stölder och originalitetens uppkomst

ORIGINALITET. ”Inget är nytt under solen, bara variationerna och varianterna av det som någon redan tidigare har kommit på, möjligen omedveten om sin stora originalitet,” skriver Eric Axner-Norrman. 

Det finns mycket som vi kan beskylla tidigare historiska epoker för. Inte minst både de kloka och mindre kloka saker som vi ännu idag tycker, tänker och gör, beroende på vad för slags skuld vi vill att historien ska bära åt oss. Det kan vara en betryggande tanke att ha i bakhuvudet, den att vad du än tänker eller gör så går det alltid att med lite fria associeringar koppla ihop det med en föregångares tankar eller handlingar. Du känner att du står på någorlunda stadig mark.

Napoleon bar på de långa marscherna genom det tidigmoderna Europa med sig vetskapen om Julius Caesars erövringar, just som Caesar tänkte på Alexander den stores erövringar när han själv la under sig landmassor och folkslag för Roms räkning. Alexanders lärare Aristoteles kom ihåg vad hans lärare Platon hade kommit fram till, liksom Platon lagt på minnet det som hans lärare Sokrates hade sagt.

Originaliteten och romantiken

Originalitet är ett halt begrepp, vars yttrande ofta leder till att uttalaren själv halkar över sitt omdöme. Vad kan med säkerhet sägas vara verkligt originellt? Origin på engelska, från lainets origo, betyder som bekant ursprung. Vilken av henne uppkommen företeelse kan numera, så här trehundratusen år eller så efter den moderna människans uppkomst, med sanningen någorlunda i behåll anses vara så ursprungligt och okontaminerat av tidigare mänsklig aktivitet att det någorlunda allmänt kan anses vara ett original?

Sådana frågor tog upp stor hjärnkraft hos många under en inte allt för avlägsen epok: romantiken under 1800-talet. Med det växande intresset för ursprung i bred bemärkelse började också sidointressen växa fram; bland annat intresset för folkkultur, som ansågs stå närmare naturen än den förkonstlade och sönderkultiverade finkulturen. Till detta hör även intresset för människans tidigaste historia, som under 1800-talets fortskridande sköts längre och längre bakåt i tiden.

Ett annat var såklart intresset för den skapande människan, alltså inte enbart intresset för det hon skapat. Konstnärer som tonsättaren Franz Liszt och målaren Gustave Courbet geniförklarade sig själva och upphöjdes till nära nog gudomligheter av entusiastiska beundrare och lärljungar (Richard Wagner behövde självklart ingen annan som bevisade för honom hans egen gudomlighet).

Barockens syn på originalitet 

Under en annan historisk epok, som stod på ungefär samma tidsmässiga avstånd från romantiken som denna gör för oss nu, sågs konceptet originalitet på från en ganska annorlunda utgångspunkt. Den långa och grandiosa barocken värdesatte rörelse och dramatik, känsla och lidelse. Om sedan ett konstnärligt verk, såsom en kristallvas eller en katedral, uppvisade spår av vad som kunde anses nyskapande, något utanför tidsålderns stilideal, så må det så vara. Om detta uppfattades positivt eller negativt berodde självfallet både på utförare och betraktare, på geografisk plats och andra omständigheter. Men det som med tiden kom att växa till ett behov – för att inte säga ett tvång – för skapare att i sitt skapande vara djupt personliga och alltså därigenom kunna uppfattas som originella, det var ingen vanligt förekommande uppfattning bland de som vandrade på denna del av jordklotet i kråskravatt och allongeperuk för sisådär fyra sekler sedan.

Georg Friedrich Händel, den tyske tonkonstnären som under något annorlunda stavning och uttal kom att bli Englands främste musikalstrare, är ett typexempel på denna (icke-)föreställning om originalitet. Hans även för sin samtid djärva “lån” av andra kompositörer ledde till en viss ryktbarhet i negativ bemärkelse. Dock var det vad som gjordes med det inlånade materialet som spelade den huvudsakliga rollen. Användes det på ett tillfredställande sätt så kunde nästan en hur grov stöld som helst av andras – eller lån från eget tidigare – arbete förlåtas.

Alla barockens kompositörer lånade och stal nämligen. Det var tidens praxis och allmänt accepterade tillvägagångssätt. Skulle man som de lutherska kyrkomusikerna i den tyska kultursfären klämma ur sig en ny sakral kantat i veckan så var det ju inte fel att kunna tillgå lite färdigskrivna noter av en italiensk kollega, som dessutom sannolikt ingen i det lilla furstendömet förutom kyrkomusikern själv kände till (för denna illustrerande passage har Johann Sebastian Bach och Antonio Vivaldi funnits för författarens inre, men dessa utgör endast ett mycket berömt av många historiska exempel).

Förändrat synsätt över tid

Detta synsätt var ingalunda ett unikum för barocken. William Shakespeare under den elisabetanska renässansen i England exempelvis, som baserade alla sina pjäser på tidigare nedskrivna berättelser av något slag. Då Wolfgang Amadeus Mozart hade skrivit någon passage som för Wienklassicismens konventionella regler kunde anses vara originell, så gick dennes vän Joseph Haydn in och försvarade sin yngre kollega från de som undrade vad detta regelbrott var för något. Trots allt hade ju Haydn under sin mångåriga isolation från omvärlden som anställd hos de ungerska prinsarna Esterházy själv skapat många av reglerna.

Som med det mesta så ändrades detta synsätt över tid och originalitet kom att värdesättas mer än nästan någonting annat. Pur experimentlusta och den fria individualitetens egendomligheter har varit det som fört mycket av den kulturella utvecklingen framåt. Tänk John Cage eller Jackson Pollock. Allting behöver inte vara satt i en större omgivande kontext – ett kulturellt ramverk som allting behöver pressas in i.

Trots det så kan som sagt allting, med lite fantasi och övertygelse, ses som en del av en kontinuitet som sträcker sig ända tillbaka till ursprunget; benpipor med borrade hål i och uppspända djurskinn som spelades medan väggmålningar i rödockra och snidade träfiguriner kom till inne i de första husen, med en in-och utgång och tak och väggar av solitt berg.

Inget är nytt under solen, bara variationerna och varianterna av det som någon redan tidigare har kommit på, möjligen omedveten om sin stora originalitet. Typiskt kan det då tyckas vara att vår så sentida kultur lägger så tung vikt vid att göra saker som ingen någonsin har gjort innan. Kanske är det den försvinnande lilla chansen som gör att hoppet lever och frodas så väl, detta hopp som är det sista att lämna människan. Inte ens på den punkten kan någon av oss sägas vara särskilt originella.