BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg.
11 december 2017
Kristian,
Nu är vi framme. Snart är vi där. Bara ett par timmar till och allt kan skifta, allt kan vända – ännu en gång. Längtan har för vissa varit både lång och svår. Du har lidit. Jag har varit angripen av de svarta hundarna. Deras ylande har rungat genom nätterna, studsat mellan husväggarna. Ångesten, den smärta och de anfall av plågor vi delar, har med frustande aggressivitet angripit, de har slitit och ryckt i de allra känsligaste av nervtrådarna, tvingat tankarna att envist röra sig kring just de svunna tider och händelser där den värsta fasan och skräcken ständigt ligger och inväntar att åter äntligen få bli väckt till liv igen. Mot denna best slåss vi så gott som varje vecka, ofta tillsammans; andra gånger var för sig. Men vi vet alltid att den andre finns där. Det är bara att ropa vårt namn. Då kommer vi genast till undsättning.
Allt den tid vi tillbringar i denna jordiska skärseld är en tid som bär på en stor och svårbekämpad smärta. Även om det pågått i årtionden tycks smärta starkare, svårare att behärska sig inför.
Marans galna ritt – oftast på magen där hon sedan slår in sina hälar just där njurarna sitter – genom natten tycks varje gång vara ohejdbar. Ingenting förmår stoppa henne. Ögonen lyser av galenskapens eget ljus. Bortom ljuset finns ingen blick. Enbart lycklig förryckthet. Det är en outhärdlig syn att tvingas skåda.
Kan du vänja dig? Kan jag vänja mig? Jag tror inte det. Kämpa emot är det enda som står till buds. När vi strider, djupt nere i denna jordiska skärseld vinner vi oftast, åtminstone för tillfället. Kommer vi i tumultet alltför långt ifrån varandra ökar riskerna att vi ska förlora stort. Sedan ett par dagar, kanske tre dagar, har jag inte sett dig i röken och den plågsamma hettan. Giv signal! Skrik! Visa mig var du är!
Annars, lugnare dagar och stillsammare nätter, är det svärtan som fyller blickfånget. Inget ljus, ingen glädje, ingen förtröstan finns kvar när vargtimmarna härskar över såväl mörker som ljus, tankar som varje litet infall vilka blixtrar till i hjärnan. Andra, mer lyckligt lottade, har sovit lugnt och tryggt och vad det verkar utan några som helst besvärande drömmar.
Men lugn. Håll in hästarna. Nu är vi snart framme. Snart skiftar fokus. Något annat föds. Förändringar är på väg. Där natten biter dagen, i den lika stillsamma som overkligt skimrande gryningen, där ljuset slår ett hårt slag med svansen, där biter den ett bett hårt nog för att sedan vara hela dygnet.
Ondskans ormliknande varelse härskar över oss mänskliga syndare, svaga i såväl kött som tanke. Därför måste vi hålla samman; två blir ett och får därmed ryggen fri. Därför måste vi enas i vår kamp. Annars förlorar vi och många med oss den avgörande kampen.
Men då – just då – inträder ett tillfälle, vilket nog en aning högtidligt bör få kallas för sällsamt, ett ögonblick som förmår fylla själen med såväl stillsamhet som serena och berikande eftertankar. En kort stund av lugn; oron i tankar och nerver och kramperna i muskler och senor slappnar av och lämnar plats för ett annat tempo, en lugnare rytm. Värken uppe i vänstra nacken, denna vidriga vrede som samlar sig i den fula gamnacken och sedan sågar sig neråt mot skuldran och ryggen, denna åkomma som nog närapå alla skrivande trälar lider av, tycks för en stund försvunnit. Inte ett spår av vad värken tidigare förmått att rista djupt ner i muskler och på de stora senorna som förbinder hals med skulderblad.
Jag sitter kvar. Jag är fast i ett nät av intriger, ondska, elakheter. Kristian, kom hit! Jag behöver din hjälp! Jag väntar så länge jag förmår att uthärda. Kom, Kristian! Kom!
Smärtan är – helt obegripligt, helt ofattbart – borta. Kroppen, nyss smärt- och ledbruten på ett sätt som åratal av ickegymnastiska plågor kan tvinga fram, lever som i en explosiv festyra. Eufori, hänryckning, fobier och mer oväntat ganska stora doser av vidrig hybris som börjar sprida sin unkna doft, denna blandning av gammalt svavel och den söta stanken av halvruttna magnolior. Där de hemlösa sover är lukten avsevärt angenämare – fråga mig, jag har prövat bägge.
När värken, om den är av det kroniska slaget, drar sig undan, oavsett anledning, och utan ens minsta tillstymmelse till förklaring, vaknar andra andar till liv – många värre, alla lika ovälkomna och frånstötande.
Mörkret ger sig till känna trots att detta sällsporda ögonblick som råder just nu mer borde bjuda tankarna att vandra mot svårare och mer utmanande fästpunkter i allas vår utmätta tid som är detsamma som våra korta liv. Värkens frånvaro borde väcka en trevande tacksamhet – en ödmjuk fråga vem som ska tackas för denna stundens mirakel – och framför allt måste dessa obegripliga tillfällen väcka den grundläggande glädjen till liv.
Där ondskan drar sig undan kan allt annat, ja alla andra leva i en brist på rädsla, men lätta steg och misstänksamhetens spända blickar kan sluta söka av lokalen var tredje minut. Vad – jag bara frågar – vad kunde vara mer värt att fira? – som när den gamle mannen, som enbart tycks hålla samman av flagor av torr hud som fogats samman med sältade tårar och sött blod, av trötta droppar urin och det svåra svett som öknen ändå kan förmå pressa ur sina trogna invånares allra svåraste svettningar, den gamle mannen tar med viss beslutsamhet sin käpp, elegant med en vackert formad och av tiden nött silverkrycka, och med viss möda – eller är det enbart ett spel för gallerierna? – börjar han, slående rak i ryggen, att gå mot den eleganta salongens dörr.
Plötsligt ser det ut som om den ålderstigne mannen verkligen hade glömt något, en tanke, ett möte, en måltid – ”Hettan kan få män att glömma vad som helst”, säger ett lokalt ordspråk. Han ser kritiskt blickande på sin vackra västklocka som han just fiskat upp från kavajens inre högersida. Nu får stegen spänst. Blicken fixeras, får ett större innehåll. Takten på stegen ökar avsevärt.
Regnet, kallt och rått, fortsätter att falla. Hårt och avvisande för de flesta; ett riktigt skånskt vinterregn. Detta regn som tycks falla vågrätt minns jag även från barndomen. Morgonen är ännu tidig. Klockan är kvart över fem. Gryningens ljus kommer sakta; det dröjer fångad i samma anda av osofistikerat självplågande som regnet utstrålar.
Jag tycker om regn. Det ses snudd på som en mental defekt – särskilt så här års då alla vill att den vita snön ska få falla mjukt och förrädiskt vackert. Men så är det: Jag tycker om regn, såväl det ömsint smeksamma duggandet som de kraftiga skyfallen som piskar jorden så det ryker om såväl asfalterade gator som de leriga fälten.
Och vid sidan om höstens kraftfulla nederbörd är kanske annars sommarregnen särskilt tilltalande. Min förkärlek för regn är inte lätt att förklara. De vidrör något inom mig som annars verkar gäcka varje försök till förklaring; den förmår aldrig kasta ljus över den dolda eller måhända bortglömd vrån. Kanske öppnar regnen en annars svåråtkomlig ådra inom mig, en stämning eller ett tillstånd. Sedan tidiga tonåren har regnpromenader gett mitt sinne lugn och sällsynt hugsvalelse. Då gick jag alltid utmed Vätterns strandkant och vågorna gick ofta höga när nordanvinden låg på.
Det gör ingenting om jag blir dyblöt in på bara kroppen. Kläder torkar. Och det är extra skönt att torka av sig – med en riktig frottéhandduk – efter en långpromenad. Att röra sig mellan skilda element – jord, vatten och vind – väcker liv i ett ursprungligare och mer djupliggande skikt.
Regn har dessutom den fördelen att det är lika tilltalande inne som ute. Att halvligga och läsa en bok och samtidigt höra regnets smatter på fönsterblecken och plåttaket över cykelstället bibehåller sitt behag och sin förmåga att sprida fridfullhet i sinnet.
Och det är nödvändigt att vårda de små rekreationerna och lockelserna som vardagen erbjuder. Det skänker, åtminstone är det så för mig, en mer genuin tillfredsställelse än det spektakulära och utstuderade. Pengar behöver inte byta händer, något som annars är nästintill obligatoriskt i det samhälle som blivit vårt – alla ”nöjen” kostar, allt måste kunna säljas och köpas. Kung Grottes kvarn mal och mal.
I vardagens detaljer och svårupptäckta skeenden, i det skenbart obetydliga, går det att få kontakt med det autentiska – såväl inom sig själv som i den nära omgivning som så lätt riskerar att bli bortglömd.
Kristian, kom hit! Kristian! Jag behöver dig vid min sida för att inte falla omkull och bli ett lätt offer för dessa djävulshundar och av ettrig ondska inpyrda schakaler. Kristian! Skynda!
Ändå – mitt i detta hotfulla kaos – är det de ändå, tänker jag tyst för mig själv, de små och enkla tilldragelserna som ger mest tillbaka och lever vidare i minnet med största styrka. Och de fortsätter att locka till att på nytt prövas och njuta av. Man blir aldrig mätt av de små njutningarna. En hälsosam längtan lever vidare, finns kvar därinne som ett fladdrande svagt ljus. Så fort det är möjligt växer lågan sig starkare och återigen tar jag på mig mina gröna stövlar och traskar ut i höststormens hällregn. Mitt sinne är genast glädjefullt. Det spritter till. Tankarna, som nyss var ingrodda och stillastående, blir klara och de rycker och tar medryckande språng. Lungorna fylls av syre. ”Det är en lust att leva.” Eller för att citera i sitt rätta sammanhang:
Det är sent på hösten år 1518 som Ulrich von Hutten skriver brev till Willibald Pirkheimer (bland annat konstnären Dürers nära vän) att nu skulle bildningen och kunskaperna fördriva barbariet från Tyskland: ”O århundrade! O vetenskaper! Det är en lust att leva!”
Jag är övertygad om att kvällen då von Hutten skrev detta berömda brev öppnade sig himlarna på vid gavel och de hårda skyfallen piskade gårdsplanen så att det rök om regnet.
crister.enander@opulens.se
