Gatuprotester i Nicaragua

FOLKLIGT MISSNÖJE. “Gatuprotesterna äger rum på flera håll i landet. Mer än 60 personer har nu dödats och många har skadats eller rapporterats försvunna, de flesta unga studenter.” Eva Zetterberg, före detta svensk ambassadör i Nicaragua, skriver om situationen i landet.

”Nicaragua, Nicaraguita
La flor más linda de mi querer”
(Nicaragua, lilla Nicaragua
Min kärleks vackraste blomma)

Så börjar den vackra inofficiella nationalsången, som Carlos Mejía Godoy skrev efter revolutionen i Nicaragua 1979, och som hyllade att landet nu var än mer älskat som fritt. Men i dessa dagar är det inte de vackra blommorna, vulkanerna eller kaffet som står i fokus för vårt intresse. Inte heller hyllas den frihet som vanns efter diktaturen Somoza. I dag är det uppror och stora gatuprotester mot president Daniel Ortega, vice presidenten, hans fru Rosario Murillo och hela regimen. Gatuprotesterna äger rum på flera håll i landet, inte alls bara i Managua. Mer än 60 personer har dödats många har skadats eller rapporterats försvunna, de flesta unga studenter. Polisen har slagit hårt tillbaka, men kriminella ungdomsgäng har skickats ut för att provocera och plundra affärer.

Upproret startade med protester mot en föreslagen pensionsreform, som gick ut på att alla skulle betala in mer till INSS, den statliga myndigheten för pensions- och sjukförsäkringar, men få ut lägre pension. Förslaget drogs senare tillbaka, men då var det för sent, och upprördheten lade sig inte. Innan pensionsförslaget presenterades fanns ett stort missnöje med hur projektet med en ny stor kanal genom Nicaraguasjön och jordbruksmark skulle byggas med kinesiska pengar. Och nyligen härjade en stor skogsbrand i naturreservatet Indio Maíz, där räddningsinsatserna kom sent och regeringen tackade nej till hjälp från Costa Rica.

Jämfört med andra länder i regionen har våldsnivån i Nicaragua varit låg. Såväl polis som militär har stått för stabilitet och opartiskhet och åtnjutit respekt. Där har för övrigt det svenska biståndet spelat en viktig roll, där samarbete och utbyte med polisen genom bland annat kurser i mänskliga rättigheter utgjort en del. Polischefen Aminta Granera stod för att lag och ordning skulle råda och korruptionen bekämpas. Hon var själv ett föredöme med hög integritet och visade tydligt gentemot presidentparet att polisen inte skulle utgöra ett verktyg för den politiska makten. Hon var populär och många hoppades att hon skulle ställa upp som presidentkandidat mot Ortega. Men allt eftersom har hon och polisens ledning blivit en del av den auktoritära regimen och inte stoppat de alltmer brutala övergreppen. I början av maj avgick hon, men då var det för sent. Hon var ansvarig för polisens agerande under protesterna och har förlorat sitt anseende.

Men det finns aktivister som ser sambandet mellan det auktoritära styret och bruket av brutala metoder. Sexuella övergrepp och abortförbud har inneburit att kvinnor och flickor är utsatta för våld. Monica Zalaquett från CEPREV, ett centrum som verkar för att förebygga våld, har länge visat på hur machismo och accepterat våld i nära relationer påverkar samhället i stort. I en tv-intervju framhåller Monica hur familjerelationerna måste förändras och hur pojkar måste få växa upp utan våldsamma män som förebilder. Då kan också samhällsvåldet minskas.

Det finns gott om internationellt kända författare och intellektuella i Nicaragua, och många av dem har aktivt stött protesterna. Där finns poeten och prästen Ernesto Cardenal , nominerad till Nobelpriset, men av regimen stoppad och utsatt för rättsprocesser. Gioconda Belli, som har många firade romaner bakom sig, kallade 19 april 2018 för Vredens dag och ställde den mot 19 juli 1979, som firas som sandinisternas seger över diktatorn Somoza. Sergio Ramirez är ytterligare ett exempel på en framgångsrik författare, som nyligen mottog det prestigefyllda Cervantespriset i Spanien. Han var vicepresident under Ortegas första presidentperiod på 80-talet men är nu djupt kritisk till regeringen Ortega.

Dialogsamtal har hållits med de inblandade parterna. Katolska kyrkan har där spelat en aktiv och konstruktiv roll, och därför har protesterna  också kunnat kanaliseras i dialog. Påtryckningarna av organisationer i civila samhället har dessutom varit starka, och enligt nicaraguanska medier har det tydligt framgått att presidentparet tvingats lyssna och ta till sig att stora förändringar måste ske.

Det spekuleras mycket i vad som ska hända framöver. Frågorna är fler än svaren. Under helgen hade ”vapenvila” utlysts – inga demonstrationer och inte heller någon repression från polisen. De som protesterar har krävt att paret Ortega ska avgå, men det är svårt att veta vad som ska hända sedan. Många betonar att det måste bli en ordnad avgång, men hur ska övergången ske? Det finns starka rörelser men inget alternativt parti med tänkbar ny regering och ledning som kan ta över direkt. Ett annat krav är att CIDH, den regionala kommissionen för mänskliga rättigheter, ska undersöka omständigheterna vid dödsfall, skador och försvinnanden. CIDH har redan fått in många anmälningar.

Nicaragua var länge ett land som Sverige och svenskarna stödde och var intresserade av, men nu finns inga Sidaprojekt och varken ambassad eller biståndskontor. Däremot finns det svenska enskilda organisationer som finansierar utvecklingsprojekt. Det pågår många allvarliga kriser, krig och katastrofer i världen, men Nicaragua behöver vårt engagemang. Självklart är det nicaraguanerna själva som ska styra utvecklingen, men det som händer i landet nu får inte gå obemärkt förbi. Omvärldens politiska intresse bör finnas kvar och såväl de enskilda organisationerna som UD och Sida måste se vad man kan göra för att bidra till en demokratisk utveckling direkt eller via EU och FN. Kärleken till ”lilla Nicaragua” visar sig i handling.