BORTGLÖMD STORHET. Du behöver egentligen inte vara intresserad av Karl Warburg för att ha utbyte av denna bok, skriver Jesper Nordström i sin recension av en aktuell bok om den en gång så kände litteraturkritikern.
Karl Warburg – Den varsamme vägvisaren av Monica Lauritzen
Albert Bonniers förlag
Karl Warburg, vem är det? Så kände jag när jag fick Monica Lauritzens bok Karl Warburg, den varsamme vägvisaren i min hand.
Kanske även du frågar detta, vem är det? Stor då — bortglömd nu — på sin tid en av alla dessa brinnande, engagerade litteraturkritiker och introduktörer för det nya som bröt fram i slutet av 1800-talet, och framför allt en kritiker i den mening som filosofen Kant la i ordet kritik, det vill säga genomlysning, förklaring…
I Monica Lauritzens mycket engagerade för att inte säga nästan förälskade historik om honom finner vi en man som närmast förändrade hela det litterära samtalet och kritikens grund. Från att diskutera verkets idé till en mer immanent kritik som verkligen går nära texten och som inte bara vill bedöma — kritisera i vår vardagsmening — utan även förstå verket utifrån sin samtid.
I detta ligger också att han var tidig med att göra genreläsningar och se varje konstverk i sin egen rätt — från operetter till Shakespeare och Strindberg. En av våra första allestädes närvarande proffstyckare så att säga, men med rejäl integritet. Vänskapen med Strindberg hindrade inte honom från att ha kritiska synpunkter på Röda Rummet och det är nästan – ja, nästan – så att jag håller med när han anser att den i allt för hög grad hoppar från isflak till isflak.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Lauritzen gör en fyllig historik kring hans uppväxt och drar rätt stora växlar på att han just växte upp i Göteborg, denna stad med mer merkantil anda och schvung än Stockholm på grund av sin status som redarstad.
Hon går också in på att han var jude och lägger fram tesen att detta utanförskap skulle ge en slags fruktbar outsiderposition som skärper blicken, men tanken blir lätt skissartad och hängande, speciellt som den rent ut sagt motsäger hennes påstående om att han inte själv såg sin judiska tro som speciellt framträdande eller djup.
Att hon rasar på i för högt tempo och ibland hastar över lite väl mycket är min enda invändning mot denna i övrigt smått fantastiska insats att återupprätta en eldsjäls minne. Vidare ger kapitlet om Strindberg närmast en egen minihistorik av receptionskaraktär.
Du behöver egentligen inte vara intresserad av Karl Warburg för att ha utbyte av denna bok, för hans gärning kan ses som en tunn men glänsande tråd som en hel epok hängs upp på. Här är kotterierna och fejderna i Stockholm, det stofila akademiska i Uppsala, presshistorik och intriger i mediavärlden som visar att intet är nytt under solen.
Till sist vill jag ändå säga att behållningen är att Warburg i grund och botten var en så positiv och drivande människa. Det var honom främmande att skriva plump och stingslig journalistik med dolda personliga skäl som drivkraft, en företeelse som vi numera tyvärr ser allt för mycket av.
jesper.nordstrom@opulens.se
Alla artiklar av Jesper Nordström
