BOKAKTUELL. Med anledning av att Tua Forsström valts in i Svenska Akademien har Opulens nu en artikelserie som tar tempen på den finlandssvenska litteraturen anno 2019. Idag skriver Ivo Holmqvist om den bokaktuella Merete Mazzarella. Förra delen hittas här.
Minnesbilderna av far och mor hör till det intressantaste i Merete Mazzarellas nyutkomna Den försiktiga resenären (Schildts & Söderströms) som är hennes tjugofjärde bok om jag räknat rätt i verkförteckningen. Fadern var diplomat, hans posteringar gjorde att familjen uppehöll sig utomlands i många år (Schweiz, Kina, Bulgarien, Turkiet) men också att dottern en tid och av egen vilja sattes i den engelska internatskolan Wispers i Sussex. Om honom står bland annat så här: ”In i det sista var han inställd på att föra min talan. En gång när vi tillsammans stötte ihop med en bekant som frågade vad jag höll på med tyckte han det var säkrast att det var han som svarade: ´Merete mår bra, tack. Hon håller på med sin doktorsavhandling´.
Faderlig välvilja, med ett uns av despotism kanske, men också av stolthet. Hur som helst blev det en gedigen avhandling, Myt och verklighet. Berättandets problem i Eyvind Johnsons Strändernas svall. När den kom ägnade jag den en helsida i Hufvudstadsbladet i Helsingfors (den 13 januari 1982) där jag avslutningsvis påstod att hon var en ”litteraturkritiker med samma tro på romanens eller berättandets skapande kraft som Johnson hade.” Det har hon sedan bevisat i en rad inträngande studier om finlandssvenska författare, både i årsböckerna från Svenska Litteratursällskapet i Finland, och i böcker om Topelius, Fredrika Runeberg och Alma Söderhjelm – och en om Mary Shelleys roman Frankenstein.
En annan av hennes böcker heter Där man aldrig är ensam. Om läsandets konst. Den konsten besitter hon i hög grad, liksom en till lika delar skarp och mild psykologisk blick för mellanmänskliga relationer, och för samtalens betydelse. Det är det många som vet, hennes läsekrets både i Finland och i Sverige är stor och trogen.
I sin nya bok, Den försiktiga resenären, företar hon som Odysseus en lång båtresa, fast inte på Medelhavet utan till Brasilien, och den är absoluta motsatsen till strapatsrik. Hennes anteckningar är till större delen förda ombord på ett kryssningsfartyg, och till den mindre på ett college i Brisbane i Queensland, Australien, med några tillagda noteringar från en snabb utflykt till Christchurch på Nya Zeelands sydö.
”På Seychellerna tror befolkningen att ordet ´turist´ kommer från ´tous riches´, alla rika”, skriver hon, och vidare att soldat är det enda namnet man har för turist på Trobriandöarna, och ”visst väller kryssningsturister in som en erövrande armé”. Hon citerar Povels Ramels efterhängsna låt med formuleringen ”tycka turist trist”, och kommer med statistik över hur oroväckande snabbt och mycket massturismen ombord på de allt väldigare kryssningsfartygen ökat på de allra sista åren: ”År 1980 fanns det 1.4 miljoner kryssningspassagerare i världen, 2005 15 miljoner och 2017 25 miljoner”.
Hon funderar på den thailändska städerskans liv både i land och ombord, i en trång personalhytt långt under vattenlinjen. Men mer handlar det om samtalen med de tillfälliga bordskamraterna, mest engelsmän och alla ur den välbeställda övre medelklassen. Naturligt nog sätter hennes ambivalenta inställning sina spår: å ena sidan, å den andra: ”Liksom otaliga andra har jag aldrig tyckt om att tänka på mig själv som turist och att vara kryssningsturist sänker en ytterligare några pinnhål på de resandes rangskala”, och hon är väl medveten om massturismens miljöpåfrestningar: ”Ett stort fartyg kan förbränna upp till 250 000 liter bunkerolja om dygnet vilket innebär lika stora utsläpp som en miljon bilar.” Och vidare: ”Faktum kvarstår att 50 000 människor beräknas dö i förtid på grund av kryssningstrafiken”.
När hon sedan befinner sig på terra firma har hon en del klokt att säga om australisk invandringspolitik och om behandlingen av aboriginer som väl är världens äldsta folkslag. Anteckningarna Merete Mazzarella fört under de veckor hon bott på ett college i Brisbane — anledningen är en filosofikongress —li kunde gärna bilda bas för en mera inträngande studie. Så kan man möjligen anmärka på en viss förnumstighet här och där och på hennes ovana att propsa på att få sista ordet genom en egen slutreplik, men det är obetydliga anmärkningar i marginalen till en mycket läsvärd bok som också kommer med korta kommentarer till hennes tre äktenskap.
info@opulens.se
