TRE BÖCKER. Hannah Lutz, Elise Karlsson och Bandi.
Vildsvin av Hannah Lutz
Albert Bonniers förlag (2017)
Jag har sett dem, vildsvinen, de har kommit i mina drömmar!
Det här är en vacker liten pärla. 98 sidor förtätad prosa av den finlandssvenska debutanten Hannah Lutz, laddad av vemodig komik.
Handlingen utspelar sig i lilla Hornanäs i Tingsryds kommun. I de korta kapitlena är det huvudkaraktärerna som talar: Glenn, Ritve och Mia. Glenn är en återvändare, efter ett misslyckat försök att bli malmöbo. Här har han slagit sig till ro med sin fru Marika och arbetar med kulturprojekt inom kommunen. “Tingsryd, inte Sveriges vackraste kommun, och det finns något förtröstansfullt i det. Att också detta är något att älska” filosoferar han allt medan han väntar på en ny istid.
Ritve, som inspirerats av en dokumentär om en vildsvinsjägare och amatörfilmare i Hornanäs, åker dit för att i sin tur filma vildsvinen och intervjua jägaren. Och så Mia som har fått ett stipendium för sitt projekt Ett siggabarns erinringar – ett vistelsestipendium på Siggalycke folkskola. Hon är där med sin demente morfar för att få honom att minnas när han var ett lyckligt siggaskolebarn.
När Ritve slår upp sitt tält i skogen för att komma nära vildsvinen råkar hon på jägaren Volt som sitter beredd i sitt jakttorn. Han upplyser Ritve om att han är en av många skyddsjägare som ställer upp för varann i de av vildsvin hårt drabbade områdena: vildsvinen trampar nämligen ner ortsbefolkningens åkrar och tuggar i sig kornen. “Vi organiserar oss. Det är krig. Den nya generationen är hämndlysten. Vi tog deras förfäder. Det var fult gjort”. I förtroende berättar Volt att han har fyllt mattråget nedanför vakttornet med sötsaker: “Den nya kräsna generationen som gillar godis och munkar: “Vem vill ha gammal potatis när man kan få wienerbröd?”.
De egentliga huvudpersonerna är naturligtvis de bortskämda vildsvinen. Dessa omedgörliga horder som bökar runt i trädgårdarna med stora stolta suggor i spetsen. De är skygga men nätternas framfart syns överallt.
Mia lekte Siggalycke när hon var liten, inspirerad av morfaderns berättelser. I leken får vildsvinet Sigga komma till tals. Hon berättar att alla vildsvin i världen, utom hon, har dött och utan sin flock ser hon inte längre någon mening med livet. “Det är bara med mina egna jag kan vara lycklig” säger Sigga. “Det var ni som tog min stam”. Trots allt elände vildsvinen åsamkat är det något hjärtslitande över dem, något igenkännande, något mänskligt. Lutz ger vildsvinen ett ansikte och en själ när hon skriver in dem i skönlitteraturen.
Klass av Elise Karlsson
Natur & Kultur (2017)
I sin förra roman Linjen satte Elise Karlsson arbetet under lupp. Den beskriver hur osäkra arbetsvillkor skapar absurda prestationskrav och är en vass skildring av den så kallade Arbetslinjen. I Klass undersöker hon – ja, just precis – klass.
Berättarjaget i Klass är Hélène. Hon påbörjade sin klassresa via gymnasiet i en “bättre” del av stan och direkt därefter med litteraturvetenskap på universitetet. Dessutom genom att skaffa medelklasspojkvän med skört blont hår. Men hon bor fortfarande kvar i sina föräldrars lägenhet i Rinkeby, har alltjämt kvar foten i iskalla busskurer och raka gator i miljonprogrammet. Och hon sviker inte sin gamla bästis Roz som hon kan prata med utan att vara rädd för att säga och vara fel.
Hélène har brutit med sin bakgrund men samtidigt inte och hennes tankar upptas med vem hon är, vad hon vill, var hon passar in.
Det var Mona som sporrade Hélène att börja klättra. En besjälad högstadielärare med vackra ögon som Hélène förälskar sig i. Senare, i romanens nutid, dyker den walraffande pedagogen åter upp i Hélénes liv – som författare till boken Utanförskapt.
Mona har förrått sina förortsbarn. Hon skriver om dem men det är en falsk bild hon ger, menar Hélène, och med en blandning av både begär och hämnd bestämmer hon sig för att skriva “en äkta berättelse, utan citationstecken”.
Romanen skildrar ett tidigt 2000-tal. Tornen faller och Hélène sitter på bussen till och från Frescati. Med ett par meningar lyckas Elise Karlsson beskriva hur både stämningen och vår syn på varandra förändras: “Vi ler lite större, liksom urskuldande mot varandra, busschauffören och jag. Det var inte han som flög in i tornen och det var inte jag som var i dem, men från och med nu så har vi våra roller klara.”
Genom dessa rader växer romanen – från att handla om klass och segregation mellan svennar och förortens invånare i stort blir den även, genom referenserna till islamofobi, en berättelse om den rädsla som efter 11 september allt mer splittrar istället för att förena.
Elise Karlssons roman är en inifrånskildring av klassresenärens utanförskap. Förstapersonperspektivet ger trovärdighet åt berättelsen och det gör också den levande dialogen. Genom att använda sig av upprepningar och korta laddade meningar är det lätt att leva sig in i Hélnes kluvna karaktär.
Anklagelsen – Förbjudna berättelser från Nordkorea av Bandi
Natur & Kultur (2017)
Översättning från franska: Ragna Essén
Den där skäggige europén
påstod att kapitalismen är en värld av mörker
Medan kommunismens är en värld av ljus.
Jag är en eldfluga som lever i ljusets värld,
Men mitt öde är att lysa bara i mörker,
Och jag hävdar högt och ljudligt
Att om mörkret är en natt utan måne
Är den skäggiges ljusvärld en avgrund
svart som beck.
Bandi (“eldfluga” på koreanska) är en pseudonym. Det riktiga namnet är dolt av förklarliga skäl eftersom författaren till denna unika utsmugglade novellsamling lever och skriver i Nordkorea. Omvärlden har kunnat läsa skönlitterära skildringar från Nordkorea tidigare men de är alla författade av nordkoreaner som lever i exil. Vi kan naturligtvis inte vara helt säkra på författarens identitet, om det rör sig om en förfalskning, om faktauppgifterna stämmer, men två efterord har lagts till för att garantera äktheten och i den svenska utgåvan avslutar även förlaget med en kommentar.
Det vi vet är att Bandi är född 1950 och är medlem av det nordkoreanska författarförbundet. Medlemskapet tyder på att han är en man med privilegier men också på att han är ett propagandaredskap med uppgift att kontrollera all kulturell verksamhet. Så mycket mer intressant då att Bandi måste ha suttit ensam på sitt rum och i yttersta lönndom författat Anklagelser. Att han vågade!
De sju novellerna skrevs mellan 1989 och 1995 och alla handlar om den lilla människan i det väldiga maskineriet styrt av Den Stora Ledaren Kim Il-Sung. Det är enkelt folk som gör sitt bästa: de arbetar hårt och lyder order men stämplas likväl som antirevolutionära och får sitt straff. De deporteras till arbetsläger, förvisas från sina hem, blir av med sina arbeten, arkebuseras. Av skäl såsom arvsskuld eller att hålla en kär vän i handen på alla vår fars dödsdag.
En av de starkaste novellerna – Spökenas stad – handlar om en familj i Pyongyang. Den tvåårige sonen, en alldeles för vek liten pojke, drabbas av en ångestattack när han på nationaldagen får syn på Eobi, porträttet av det kommunistiska spöket Marx. Modern drar för gardinerna i deras lägenhet för att lugna pojken, trots att hon vet att hon därmed drar på sig kritik. Vilket hon gör. Hela familjen anklagas för “att ha åsidosatt de revolutionära principerna inom familjen och har brustit i uppfostran av sitt barn” och förvisas utan att få packa ihop sina saker (det bör understrykas att Nordkoreas statsideologi Juche aldrig varit särskilt lik öststatsdiktaturernas och att porträtt på Marx idag plockats ner och alla verk av honom förbjudits).
Bandis språkliga stil är naiv och karaktärerna är schablonartade och jag förmodar att de har skrivits in i en skönlitterär tradition med rötterna i gamla folksagor. Det är en fängslande läsning om diktaturens villkor.
carolina.thelin@opulens.se
